Separationen

I Separationen av Katie Kitamura har en kvinna separerat från sin konstant otrogne man, Christopher, men inte tagit ut skilsmässa än. När hennes svärmor ringer och är orolig över sin son som är i Grekland och har slutat svara i telefon, känner hon sig förpliktigad att åka dit själv, även om hon bara vill prata med honom och göra skilsmässan definitiv. Hemma har hon redan en ny partner.

Men när hon kommer fram till hotellet är hennes man inte där och dagarna går i en nästan absurd väntan. Det är slutet av turistsäsongen. Skogsbränder har härjat området som blivit svart och fult. Talande och olycksbådande är platsen förknippad med ingången till Hades, dödsriket.

Hotellet är lyxigt och romantiskt men nästan tomt. De enda andra gästerna som beskrivs är ett passionerat par som är där för att fira sin bröllopsdag. Den namnlösa huvudpersonen pratar i stället med personalen och förstår snart att Maria, en ung grekisk kvinna, har känslor för hennes man, och går och väntar hon också.

Det här är en så märklig liten bok! Upplägget påminner om en deckare, men här finns inga oväntade vändningar eller en elegant upplösning som förklarar allt. Och språket är enkelt bara på ytan. Det är lätt att läsa och det går snabbt att komma in i handlingen, men sen ligger fokus mer på reflektioner och iakttagelser än händelser. Ändå känns den komprimerad och intensiv och är väldigt kort för att vara en roman. Här finns inget onödigt. Varje mening är intressant. Christopher själv får vi aldrig möta, bara bilden av honom som de andra karaktärerna har. Huvudpersonen själv är både självutlämnande och hemlighetsfull, kall och varm.

Här finns gott om antydningar och pusselbitar men dramat är mer psykologiskt än logiskt. Det är många tomrum för läsaren att fylla i själv och som lever kvar som levande frågor när boken är slut.