
Omslaget till "Sent på dagen" av Tessa Hadley. Wahlström & Widstrand.
Sent på dagen
”Allt är inte som det verkar” är egentligen den enda handlingen som finns, fick jag lära mig en gång. Och det kan man säga om Sent på dagen.
Lydia och Christine har känt varandra sen de var barn, Zachary och Alex sen skolan. De umgås regelbundet och allt verkar tryggt och ganska tillrättalagt i en trygg och kulturell medelklassmiljö. De har sina fasta roller. Lydia är glamorös och lite lat, Alex är svår poet, Christine jordnära konstnär och Zachary rik och fryntlig.
Så dör Zachary plötsligt, just han som var den ”lättaste” och socialaste av dem och kvartetten faller samman. Medan allt krackelerar i nutid får vi som läsare tillbakablickar till studenttiden när de alla träffades. Och det blir lättare att förstå varför gamla känslor kommer upp till ytan och varför allt inte är som det verkar.
Jag läste i någon recension att man kan kategorisera det här som en ”Hampstead roman”, rika och bildade människor i norra London (med dyra hus och kulturiga invånare) som har högtravande samtal med varandra. Och jo, visst är det det. Men jag tycker om det. Även om det kanske är klyschigt så känns det aldrig klyschigt eller uttjatat.
Tessa Hadley lyckas skildra de här personerna så att de blir levande i Sent på dagen. Fulla med brister men också lätta att känna medkänsla med. Och det är så välskrivet, varje mening är meningsfull. Slutet är oförutsägbart, och underbart.