Saras bästa böcker 2019

Gudar och hjältar

Kirke av Madeline Miller

Jag vill nästan gå så långt att jag kallar det en fulländad bok. Baserad på grekisk mytologi handlar den om Kirke, en nymf med magiska krafter som vi får följa i tusentals år, bland gudar, hjältar och monster. Långt ifrån den grå vardagen men ändå mänskligt och engagerande. En berättelse om kärlek, skuld och om att finna sig själv och sin plats i världen.

Madeline Miller har skrivit ytterligare en bok, Song of Achilles, om Akilles och hans vän och älskare Patroklos, som tyvärr inte finns översatt till svenska. Men den är väl värd ansträngningen. 

Bästa tänkvärda serieboken

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist

Det finns nog ingen bok jag tänkt så mycket på och pratat så mycket om i år som denna pärla! I humoristiskt tecknade serierutor lyckas Liv Strömquist fånga vår tids syn på den romantiska kärleken och ifrågasätta den på ett sätt som känns både träffande och tänkvärt. Hon målar upp två ytterligheter, från det rationella och cyniska till det nästan andligt romantiska. Kanske hade man i stället kunnat dela upp det i sunt logiskt, respektive irrationellt och destruktivt. Det är upp till läsaren att bedöma och fundera vidare på. 

Hursomhelst, obligatorisk läsning för alla som någon gång varit galet förälskade och alla som inte varit det.

Härligaste läsupplevelsen

Institutet av Stephen King

Kanske inte den största litteraturen jag läst i år, men den största läsglädjen! Från första kapitlet är Institutet oerhört spännande och gripande, sådär så att jag trots omfånget släpade med den överallt och läste några sidor så fort det uppstod en lucka. Som en riktigt spännande TV-serie och med de bästa ingredienserna från alla Stephen Kings tidigare böcker. Det är bara att hoppas på en bra filmatisering framöver också.

Bonustips: musik som öppnar världar

Jag har lyssnat på mycket bra musik i år! Och nu mot slutet återupptäckte jag en gammal favorit, som ledde in på nya spännande vägar.

Björks Utopia från 2017 missade jag när den kom, mycket eftersom jag aldrig fastnade för skilsmässoalbumet Vulnicura och liksom räknade ut Björk efter den. Och Utopia är inte heller direkt lättlyssnad, även om den ska vara den lyckliga skivan om ny framtidstro och kärlek efter en uppslitande tid. Jag försökte lyssna på enstaka spår hemma medan jag gjorde annat och kände att det var ett sånt överflöd av olika ljud och oljud och ett sånt minimum av melodier att jag mest bara ville stänga av. Men så provade jag ute, i lurar, på promenad. Och varje genomlyssning gav lite mer. Melodierna började liksom titta ut ur ljudlandskapet och sångerna påminde mer och mer om Vespertine, min älsklingsskiva med Björk. 

Ok, här finns ingen självklar hit, och det är inte direkt några refränger man sjunger i duschen för att de är så catchy. Men det är som ett oupphörligt intressant landskap att ta sig in i den här labyrinten av körer och fågelljud.

OCH, tack vare den här skivan upptäckte jag producenten Arca och hens fantastiska självbetitlade skiva.

Och på samma stig hittade jag helt unika FKA Twigs (eftersom Arca samarbetat med henne tidigare), som låter som en brittisk och alternativ Beyoncé ungefär. Lite RnB sound med glamorösa videos med mycket dans och hud. Men också med en känsla av trip hop, av Björk och Kate Bush, kanske till och med Portishead. Låna debuten LP1 hos oss och nya mästerverket Magdalene!