Saker jag lärt mig om sorg
När en av ens arbetsuppgifter är att recensera nyutkomna böcker händer det ibland att man grips av känslan av att ha tagit sig vatten över huvudet. Kort efter att jag hade tagit på mig att recensera Frida Bloms debutroman Saker jag lärt mig om sorg sköljde tvivlet över mig – vad har väl jag att säga om ofrivillig barnlöshet?
Det tar som bekant allt längre tid att etablera sig som vuxen med allt som vanligtvis associeras med epitetet – eget boende, fast jobb, bil (eller åtminstone periodkort) och en stabil relation – och med åren blir det successivt svårare att bli gravid samtidigt som riskerna för komplikationer och missfall ökar. Det är inte riktigt så enkelt som att ”bara bestämma sig” och som kvinna behöver man inte bli många dagar över 30 förrän de trevande frågorna börjar komma från allehanda håll – är det inte dags snart…?
Frida Bloms berättarjag F är i bokens början 28 år och mycket väl medveten om hur dags det är – så till den grad medveten att hon har räknat ut att hon har haft mens cirka 210 gånger i sitt liv och minst lika många sammanbrott. Hon arbetar natt i omsorgen, är gift med P och har två aborter bakom sig. Första gången är F bara 20 år och av förklarliga skäl inte redo. Den andra gången är det mannen – samma man som hon senare ska gifta sig med – som drar i nödbromsen och förklarar hur praktiskt och framför allt ekonomiskt olägligt det hela är. De kan ju alltid försöka igen – lite senare. Vilket ska visa sig bli betydligt svårare än någon av dem har kunnat föreställa sig.
Frida Bloms prosa låter läsaren tassa med strax bakom F i en tillvaro där tiden har saktat ner för att till sist stanna helt i väntan på något som i värsta fall aldrig ska hända. En skör, skälvande bubbla där den allestädes närvarande ångesten, förväntan och sorgen bara tillåter snabba, ytliga andetag. De nästan poetiska katastroftankarna varvas snyggt med korta journalanteckningar från IVF-behandlingarna och brottstycken ur en grånande vardag som trots allt och på något obegripligt sätt måste fortsätta, till och med när F’s mamma får cancer.
Det enda jag saknar är P’s perspektiv på sakernas tillstånd, eller åtminstone mer av hans närvaro. Var finns han när F genomlider helvetets alla kval? Vill han ens ha barn? Genom bokens 350 sidor syns han endast till då och då som en kroniskt besviken skugga i periferin, oavsett om paret befinner sig i Paris, Köpenhamn eller Göteborg. F är den som utsätter sig för diverse besynnerliga huskurer och som gång på gång lägger sig på britsar och i gynekologstolar för hormonsprutor, ultraljud, uttag av ägg och återföringar av desamma medan P spelar Playstation, åker till Alperna och fäller taktlösa kommentarer som; ”vi måste bli bättre på att vara glada, att göra saker”.
Saker jag lärt mig om sorg är en bok för alla mammor, för de som någon gång vill bli mammor, de som står i valet och kvalet och de som har eller har haft en egen mamma och inte minst för alla som tvingats lära sig de mest förödande saker om sorg.