Regnmannen

Skådespelaren Jonas Karlssons senaste roman Regnmannen: en trädgårdsberättelse har en pensionerad regissör vid en länsteater som huvudkaraktär. Ingmar är änkling och tillbringar dagarna med att i ensamhet påta i trädgården, sköta om sina rosor och fundera över valen han gjort i sitt liv. Detta att han alltid satte teatern före familjen. Sedan kom skandalen, som gjorde att han tvingades gå i pension i förtid.

Sonen Erik, som numera är läkare, dyker upp varje lördag på fika och för att höra om pappans onda knä. Deras kontakt har alltmer fått karaktär av patient – läkare, snarare än far och son.

Det är högsommar och marken är torr som fnöske. Kommunen har yrkat på bevattningsförbud och grannarna bevakar varandra som hökar, så att det inte smusslas med vattenslangar i smyg. Av en händelse upptäcker Ingmar att han med hjälp av en undangömd kran i trädgården kan styra när regnet ska falla. Detta gör gott för hans stukade självkänsla. Han funderar till och med på att skaffa sig kaftan för att ikläda sig rollen av regnmakare.

Ingmars närmaste granne, Burman, är först konfunderad, men tar sedan på sig rollen att bli Ingmars manager. Han drar igång en väldig karusell, som bland annat innebär att Sveriges Radio dyker upp för en presskonferens.

Jonas Karlsson har, som den skådespelare han är, god känsla för dialoger. Jag misstänker att han har som vana att tjuvlyssna på människor i sin omgivning. Karlsson har också fingertoppskänsla för detaljerna i tillvaron. I boken skojar han friskt med trädgårdsfanatiker och besserwissrar i största allmänhet, men gör det med medkänsla och värme.

Helt klart en liten finurlig och lättläst bok som gör en glad!