Rakt in i hjärtat – om en barndom bakom järnridån

Klicka och låna

Av någon anledning har jag fått för mig att Emilia Degenius självbiografiska roman, med den kryptiska titeln Åka skridskor i Warszawa, handlar om hur Emilia flyr undan förintelsen. När jag i texten stöter på ordet ”jeans” anar jag ugglor i mossen och tar mig en närmare titt på bokomslaget. Jag inser att det, av de bulliga bilmodellerna att döma, snarare handlar om 1960- än 1940-tal.

Emilias pappa är troende jude och advokat. Familjen bor i en stor lägenhet med jungfrukammare och man har råd med semesterresor till Svarta havet. Modern är vacker och elegant, med rött hår och höga klackar.

I skolan läser man ryska som första främmande språk. Familjen köar för att få köpa bil, en Fiat 125, som är tillverkad på speciallicens i Tjeckoslovakien och betalas i dollar. Suget efter varor från väst, som jeans och nylonstrumpor, är enormt i det kommunistiska Polen.

I mitten av 1960-talet sticker antisemitismen åter upp sitt fula tryne. Smygande börjar mobbningen av judar i skolor och på arbetsplatser. Emilia blir fråntagen skollunchen, får underkänt på sina prov och förlorar sina kamrater trots att modern ger bort dyra presenter. Fadern får yrkesförbud och dör psykiskt knäckt av en stroke när Emilia är tretton. Modern tvingas hyra ut rum för att familjen ska få mat på bordet. Men för att få hyresgäster anvisade till sig krävs att man mutar bostadsförmedlingen och pengarna börjar tryta.

Du försöker förstå vad som händer. Varför det händer. Varför alla dörrar, alla vägar, tillfarter och avfarter är stängda. Vem som har stängt dem. Varför de stängde dörrarna och vägarna men håller dig kvar. Du ger upp försöken. De finns överallt. De är luften du andas.

Mamman och hennes två döttrar får vänta tre och ett halvt år innan de blir beviljade utresa ur landet och de nekas att resa tillsammans. Först 1972 sätts Emilia, nyss fyllda sjutton år, äntligen på ett tåg till Sverige av sin mor, som aldrig hinner komma efter. Hon avlider i cancer.

Efter mer än fyrtio år i Sverige reser Emilia tillbaka till Polen på en kort visit. Det blir ett styvt detektivarbete att ta reda på vad som faktiskt hände då för många år sedan och vart hennes släktingar tagit vägen. Vad som är sant och vad som är falskt. Modersmålet har hon nästan glömt, men misstänksamheten mot myndigheter sitter i ryggraden:

man glömmer inte en underrättelsetjänst! Lugn!

Emilia brottas med den absurda polska byråkratin, bollas mellan olika instanser, organisationer och myndigheter. Det är blanketter till förbannelse som ska fyllas i och långa rader av myndighetsbruna mappar som ska plockas fram.

Att åka skridskor i Warszawa går rakt in i hjärtat! Språket är som en vindlande lång – emellanåt febrig – monolog, avlöst av korta satser. Romanen slutar i någon slags försoning med det förflutna.