Räkna hjärtslag

I en kupé på tåget från Hudiksvall till Stockholm träffar den sjuttonåriga Betty Martin Fischer, en stilig mörk universitetslektor i litteraturhistoria av judisk börd. Bettys moster Helmi trugar på honom en kopp kaffe och de kommer i samspråk om böcker. Innan lektorn stiger av tåget i Uppsala räcker han över en roman av Pär Lagerkvist med sitt visitkort instucket och en vädjan om att Betty ska skriva till honom och berätta vad hon tyckte om boken.

Trots att hon bara har folkskola i bagaget, så brinner Betty för läsning och är en flitig biblioteksbesökare. I Stockholm har hon fått arbete som hembiträde i en läkarfamilj på Östermalm. Men den älskvärde doktor Molander är – visar det sig – också en av Stockholms mer namnkunniga nazister.

Betty får erfara att det är tufft att vara hembiträde, även om hon finner sina arbetsgivare rätt hyggliga. I synnerhet doktorn. Doktorinnan är förstås fisförnäm så det förslår och nyckfull. Arbetsdagarna är långa, i bästa fall har hon två lediga eftermiddagar i veckan, som kan komma att ställas in med kort varsel, och en arbetsbörda som är helt orimlig.

Hon blir bekant med en jämnårig springschas på Nordiska Kompaniet, som är både pålitlig och har framtidsplaner. Han förkovrar sig med Hermodskurser på sin lediga tid och är nog ett säkrare kort att satsa på än Martin Fischer. Fast Bettys hjärta slår bara för lektorn, som hon korresponderar med i smyg. Även om hon inser att klasskrankorna omöjliggör en officiell förbindelse.

Räkna hjärtslag har jämförts med Kristina Sandbergs Maj-trilogi och jämförelsen är inte ogrundad. Widholm skriver övertygande om matlagning och städning. Beskrivningen av ett hembiträdes lott fann jag extra intressant och hade gärna läst mer om. De politiska stämningarna och de djupa klassklyftorna i 1930-talets Sverige återges i denna roman som först verkar förutsägbar, men som tar en oväntad vändning.

Kort och gott rör det sig om en trevlig debut av Katarina Widholm, som gör en otålig på att få läsa fortsättningen.