Pythian pratar

Liv Strömquists tionde seriealbum Pythian pratar har landat och SOM jag har längtat!

Boken är indelad i sju brokiga kapitel, i vilka Strömquist delar med sig av egna livsråd med stöd av sina karaktäristiskt spretiga illustrationer, handskrivna anteckningar på diagonalen och reviderade visdomsord från rättrådiga YouTube-kreatörer, filosofer, helgon, poeter och sociologer. Ropen ekar genom historien och ut ur våra telefoner:

Var snygg
Var glad
Var framgångsrik
Lev ditt bästa liv

För livets största gåta tycks ju faktiskt inte alls handla om det där med att ”älska, glömma och förlåta” utan snarare om hur man på ett rationellt sätt kan detaljstyra sitt liv för att leva så lyckligt, högeffektivt och framgångsrikt som möjligt. Samtidigt måste man se till att hålla potentiella energitjuvar borta genom att förhålla sig till känslor som investeringar, något som i alla lägen måste generera tillräckligt hög avkastning.

Beväpnad med en källförteckning full av tungt vägande namn redogör Strömquist för hur lyckan i kölvattnet av 80-talets marknadsliberala högerpolitik har kommit att nyttomaximeras till ett mål som endast kan uppnås med rätt medel – om det medlet sedan är daglig ansiktsmassage, 5:2-dieten eller KBT tvista de lärde (och SOM de tvista). Psykoanalytikern och filosofen Slavoj Žižek talar om en hedonistisk asketism – det vill säga konsten att njuta på ”rätt sätt” – medan professor Hartmut Rosa går in på hur den senmoderna människan genom att försöka ställa kärlek och skönhet till sitt omedelbara förfogande snabbt och smärtfritt, på ett sätt som kärlek och skönhet i sin natur aldrig kan vara, riskerar att gå miste om det helt och hållet.

Kontentan är att vi lever i en rusningstid där besvikelse, smärta, död och förlust istället för att vara naturliga inslag i livet har kommit att betraktas som praktiska problem (eller trauman, på nutidsspråk) som det är upp till individen själv att bearbeta, hantera och lösa efter bästa förmåga och det som sedan återstår förmodas vara renodlad, autentisk lycka. Men. Om minsta motgång definieras som ett trauma blir vi alla till slut trasiga och sjuka i behov av läkning och om den läkningen därtill bara kan spira ur en svårdefinierad självacceptans blir läkningsprocessen förenklad och reducerad till tomma, klämkäcka floskler nedklottrade på bananer (vi tittar på dig, Meghan Markle) och lyckan bara ytterligare ett måste som ska klämmas in i veckoschemat, någonstans mellan yogapass och storhandling.

Bokens stora fråga är hur mycket av livet som egentligen går (och ska kunna gå) att planera och om det ens är meningen att vi ska vara lyckliga och nöjda precis hela tiden. Finns det över huvud taget något som kan överlåtas till Gud, ödet eller samhället eller är vi alla på förhand dömda att vara vår egen lyckas smed och den enda vi någonsin kan skylla för våra tillkortakommanden?