Presidentens hustru

Innan Trump var kanske George W Bush den amerikanske president som blivit mest kritiserad av media. Han beskrevs ofta som dum och knappt läskunnig, konservativ och farlig. Hans ”krig mot terrorismen” var minst sagt omdebatterat. Hur skulle det vara att vara gift med en sådan man och inte dela hans värderingar?

Curtis Sittenfeld läste Laura Bushs självbiografi och försökte föreställa sig hur det är att vara henne, en kvinna som ”lever ett liv som står i motsats till sig självt”. I boken heter hon Alice, men precis som sin förlaga är hon bibliotekarie, och i motsats till sin man är hon en person som läser mycket, som kommer från en relativt enkel bakgrund och som är positiv till både aborter och homosexuella äktenskap. George Bush heter Charlie i boken och är inte lika kärleksfullt porträtterad som sin fru, men han träder ändå fram som en människa, och faktiskt, en ganska god make, även om varken författaren eller huvudpersonen tycker att han är en särskilt lyckad president.

Den här genren, om man kan kalla det för det, av romaner som bygger på verkliga människor men ändå är betydligt friare än biografier, är fascinerande. Särskilt ovanligt måste det vara att skriva så här fritt och intimt om någon som fortfarande lever.

Marknadsföringen av Sittenfelds böcker gör det lätt att tro att hon skriver ”chicklit” (som oftast handlar om singlar i trettioårsåldern som letar efter en man att gifta sig med). Framsidorna på böckerna är klassiskt flickaktiga med fotomodeller och glada färger och temat är ofta just flickor och kvinnor som längtar efter romantik. Men sen slutar gulligheten. Huvudpersonerna är sällan helt sympatiska, kärlekshistorierna är inte gulliga och sluten inte lyckliga. Och Sittenfeld skriver fantastiskt. Inte poetiskt, snarare tvärtom. Så tydligt som möjligt, med fullt av knivskarpa observationer om människors beteende. Och små fina iakttagelser som fastnar i minnet, som farmorns bokhylla som är så fullproppad att böckerna står i dubbla rader:

Den påminde mig om en flicka i min klass, Pauline Geisseler, vars vuxentänder hade vuxit ut innan mjölktänderna hade ramlat ut och som ibland, utan att skämmas, brukade öppna munnen för oss andra på rasten.

Presidentens hustru kan på ytan beskrivas som en romantisk framgångshistoria om Alice, en bibliotekarie som vant sig vid tanken att ha hamnat på glasberget, men träffar drömkillen. Snygg, rolig och rik. Medelpunkten på festen och en fantastisk älskare och så småningom USAs president, vilket gör henne till den mest upphöjda hustrun i landet.

Men jag skulle hellre kalla Presidentens hustru för en utvecklingsroman.

Vi får följa Alice från barndom och tonår. Vi får lära känna hennes excentriska farmor, hennes svåra bästa vän, hennes arbete på skolbiblioteket, relationerna hon har innan Charlie. Framför allt är det en bilolycka där hon oavsiktligt vållar en annan människas död som färgar hennes liv och karaktär. Det dröjer ganska långt in i boken innan hon träffar Charlie och om jag ska vara ärlig är det just uppväxtåren jag tycker bäst om, även om det förmodligen är åren som presidenthustru som ska vara den dramatiska höjdpunkten.