Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Mörkret" av Ragnar Jonásson. Modernista förlag.

Påskekrim: Mörkret

Publicerat 16 april 2019 | Av |

En ny stjärna har tänts på den isländska deckarhimlen.

Ragnar Jonássons nya kritikerrosade deckare Mörkret utspelar sig under några få intensiva dagar. Miljöbeskrivningen är bistert knapphändig. Det råder ett evinnerligt ruskväder med regn och blåst och havet finns, ständigt närvarande, någonstans i bakgrunden.

Jonásson uppvisar ett gott handlag med personporträtten i boken. Jag fastnade på direkten för den snart pensionerade Hulda Hermannsdottír, kriminalinspektör och obestridlig huvudperson. Porträttet är förvånansvärt inkännande och när jag noterar att Jonásson tillägnat sin mamma boken, infinner sig tanken att det kanske också är hon som fått stå modell för Hulda, eller att hon åtminstone varit behjälplig med att få bilden av en kvinna i övre medelåldern så äkta som möjligt.

Hulda Hermannsdottír är kompetent, plikttrogen samt uppvisar stor fallenhet för sitt yrke. Hon ger samtidigt intryck av att vara en smula tvär och lite mossig, eftersom hon inte riktigt hänger med i den senaste tekniken. Sedan femton år tillbaka är Hulda änka och efter makens död fick hon överta betydande skulder, som hon fortfarande brottas med. Hennes traumatiska barndom och dotterns tragiska självmord har lämnat djupa spår efter sig, bland annat i form av återkommande mardrömmar.

Hulda har få kvinnliga kollegor i polishuset. Trots att hon vet med sig att hon presterar bättre än de flesta av sina manliga kollegor, har hon inte lyckats klättra högre på karriärstegen än till kriminalinspektörs grad. Kanske kommer en del av kriminalromanens popularitet sig av att läsaren här ofta bjuds på arbetsplatsskildringar, där bland annat köns- och åldersdiskrimineringen belyses, något som man annars inte så ofta stöter på i skönlitteraturen.

En sak är säker, Hulda ser inte alls fram emot sin påtvingade ålderspension, som hennes chef nu till råga på allt har tidigarelagt ett par månader, eftersom han vill att hon lämnar plats åt ett yngre manligt stjärnskott. Hon beviljas mycket motvilligt två veckors respit, då hon själv får välja sina arbetsuppgifter, men hon förväntas göra så lite väsen av sig som möjligt.

Stukad fiskar Hulda upp en nedlagd, slarvigt utförd utredning ur arkivet, där en ung ryska hittats drunknad ett år tidigare. Hon befarar att den asylsökande snarare än begått självmord, vilket utredningen fastslagit, blivit mördad. Tidspressen Hulda för närvarande är utsatt för gör att hon inte är lika skärpt som vanligt. Eftersom hon på sista tiden också dejtat en distingerad pensionerad läkare, som delar hennes passion för fjällvandringar, ett par gånger har hon ytterligare en anledning att ha sina tankar på annat håll.

Det är ett intressant grepp att inleda serien två veckor innan kriminalinspektören ska gå i pension och sedan i de följande böckerna göra tidshopp bakåt och på så sätt få inblick i hur det kommer sig att hon blivit den hon blivit. Så snart jag hämtat mig från chocken från det oväntade slut, som författaren haft i bakfickan åt sin hjältinna, ser jag fram emot att få återknyta bekantskapen med en yngre upplaga av Hulda.