Påskekrim del 2

Stilla vatten av Britt Peruzzi

Madame la commissaire Alda Luppi vid Cannespolisen kallas in från sin semester när en välbärgad pensionerad fastighetsmäklare hittas med avskuren halspulsåder på stranden.

Alda Luppi är en en kvinna med skinn på näsan, som kämpar med att få vardagspusslet att gå ihop. Inte helt lätt då hon lider av en plågsam nervsjukdom, en och annan klimakterievallning,
humörsvängningar och svårighet med att koppla bort polisarbetet. Kärleken och oron för adoptivdottern överskuggar allt annat.

Jag vill minnas att jag tyckte den första boken i Rivieran-serien Aldrig glömma var helt OK. När det gäller Britt Peruzzis andra bok Stilla vatten är jag däremot betagen och njuter i fulla drag av den detaljerade miljöbeskrivningen. Allehanda kulinariska läckerheter som får det att vattnas i munnen, stranden, det azurblå medelhavet, de lyxiga segelbåtarna som trängs i hamnen, blomdoften bidrar alltsammans till bokens lyskraft.

Perfekt läsning för frankofilen som lider av abstinens under tider av Covid-19 och för alla andra som tröttnat på snålblåsten här i landet.

Båda delarna finns att låna som e-böcker.

Oskuld och oleander av Kerstin Bergman

Redan titeln slår an känslan av traditionell pusseldeckare. När sedan huvudpersonen introduceras som Iris Bure är det ingen tvekan om att författaren blinkar åt Maria Lang och hennes  hjältinna Puck Bure.

Iris har fått ärva sitt barndomshem på Ekerö utanför Stockholm av sin faster, som nyligen gått bort. Hennes plan är att ägna semestern åt göra huset presentabelt, för att kunna lägga ut det till försäljning.

Iris upptäcker hur lite hon vet om fastern, som hon aldrig kom riktigt nära. Hon söker upp grannar och barndomsvänner, däribland Jonas, som hon var förtjust i en gång i tiden och som vuxit till sig till en reslig och välklädd fastighetsmäklare. Borta är den tafatte pojke som hon minns. Allra mest grubblar Iris över vad som egentligen hände en grannflicka, som spårlöst försvann. Hon snokar runt för glatta livet för att bringa reda i röran.

Historien berättas långsamt och en smula omständligt i en smått humoristisk ton. Tyngden ligger på miljö- och personskildringen. Spännande är inte ordet som beskriver boken, jag skulle snarare välja mystisk. Nästan genast fäster jag mig vid Iris, som är som folk är mest och som varken kan hålla sig borta från vin eller ostbågar.

Kerstin Bergman är inte vilken debutant som helst. Hon är medlem av Deckarakademin och kan därtill ståta med titlarna litteraturdocent och deckarkritiker, något som bäddat för att förväntningarna varit höga. Personligen tycker jag hon gjort bra ifrån sig och återknyter gärna bekantskapen med Iris Bure i framtiden.