Panoramamålning över Marstrand

Hon, som i sin tionde roman Tornet och fåglarna med ord förmått måla det bohuslänska landskapet förbluffande livfullt.

Mattson gjuter liv i kommendant Henrich Danckwardt, som setts som något av en skamfläck i svensk historieskrivning. År 1719 lämnade han alltför lättvindigt över Karlstens fästning på Marstrand till danskarna, åtminstone enligt de styrande på den tiden, som såg till att han halshöggs.

Mot sin vilja kommenderas Danckwardt 1716 till Marstrand, rikets yttersta utpost mot väster. Från första stund känner han motvilja inför öns karghet, stenarna,  klipporna, måsarna, fisklukten och den evinnerliga blåsten inte att förglömma. Danckwardt finner den förr så ståtliga, men numera brandhärjade staden anskrämlig och invånarna, som blandar in norska och danska ord när de talar, förefaller honom opålitliga.

Ett sextiotal straffångar inhyses på fästningen. De tvingas släpa runt på fotringar och halsjärn, medan de bryter och kånkar runt på stenblock. Danckwardt ägnar mycket tid åt att iaktta dem och fundera över deras existens. Föga förvånande anser han att deras kroppar måste tuktas, men han förmår också känna viss medömkan. Kommendanten framstår som en pliktmänniska, som gör allt enligt reglementet, men också som en vankelmodig, lite velig gammal man, tyngd av bördor och grubblerier. Hans förtröstan på gud är emellertid orubblig.

När fienden ger eld och intar den södra skansen förefaller kommendant Danckwardt märkligt passiv. Han är distanserad, närmast ängslig och tankarna mal oavlåtligt. Danckwardt plågas av minnen och mardrömmar. I återblickar får läsaren glimtvis veta mer om hans förflutna.

Jag kan inte sticka under stol med att jag har kluvna känslor inför den här romanen. Å ena sidan bländas jag av författarens enastående förmåga att levandegöra det bohuslänska landskapet med ord och imponeras över hur hemmastadd författaren är på Karl XII:s tid. Å andra sidan rör det sig om en stillastående, krävande text. Stundtals blev jag också tämligen trött på den veliga kommendanten och önskade mig lite mer “action”.

Inte desto mindre är “Tornet och fåglarna” läsvärd, men dela gärna upp läsningen i kortare pass. Njut av språket, som är något utöver det vanliga! Ellen Mattson har förmåga att med ord måla naturen på Marstrand, så livfullt att man ser den framför sig när man läser.