Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "På egen hand" av Marian Keyes. Norstedts förlag.

På egen hand – Marian Keyes

Publicerat 17 oktober 2018 | Av |

Jag hade glömt hur mycket jag gillar Marian Keyes! Visst är det ”chicklit”. Man känner sig inte som en djuping när man drar upp den här rosa tegelstenen på spårvagnen precis. Men under den glättiga ytan finns både känsla och värme.

Det handlar om Amy, en lyckligt gift kvinna med barn som håller på att bli vuxna. Hon jobbar med PR och hon älskar vackra sminkdosor och vintage kläder. Hon flyger mellan London och Dublin varje vecka för jobbet och har inga större bekymmer än några kilos övervikt och lite åldersnoja.

Så en dag släpper hennes man Hugh bomben: han har bestämt sig för att ”ta en paus” från äktenskapet och familjelivet, och backpacka i Asien i sex månader. Amy blir chockad och förtvivlad. Inom några veckor är Hugh iväg och de ska inte ens ha telefonkontakt (så omslagsbilden är märkligt missvisande).

Hela bekantskapskretsen kastar sig över nyheten som hyenor och det visar sig snart vilka som är Amys verkliga vänner. Inte blir det lättare när hon ser ett foto på Hugh med en annan kvinna på Facebook…

Förutsägbart? Nej faktiskt inte. Huvudpersonerna i Marian Keyes böcker åldras i ungefär samma takt som hon själv och nu när alla är i 40-årsåldern är det betydligt mer gråskalor än förr. Ingen är skitstövel eller drömkille. Det är inte alls lätt att veta hur det kommer gå när Hugh kommer tillbaka. Hur mycket kan man förlåta och hur vet man när kärleken tagit slut?

Hugh beter sig själviskt, men han har också varit en väldigt omtänksam och generös make i alla år tidigare. Och så är det med de flesta i boken. Det är människor med brister som på det stora hela gör så gott de kan. Och i vanlig ordning med Keyes vimlar det av karaktärer som man kan känna igen. Kaxiga dottern, fräsiga mormorn, casanova-kollegan som är alla kvinnors skräck men en trofast vän. Dessutom får man en inblick i abortfrågan på Irland.

Och Marian Keyes är som alltid väldigt rolig. Ibland blir det nästan lite för mycket, som att läsa ett väldigt långt stand-up-manus med roliga överdrifter, dråpliga situationer och dräpande dialog. Men oftast är det som att läsa en ovanligt trivsam och humoristisk artikel i en engelskspråkig dagstidning. Det är ju roligt när hon beskriver fenomenet att sluta gilla en kompis inlägg på Facebook som en modern version av en duell i gryningen. 

Så det är svårt att släppa den här boken. Den är rolig och sorglig på samma gång. Lite grann en betraktelse av hur livet blev sen, långt efter att chicklit-hjältinnan håvat hem drömmannen. Kanske inte allt blev som man hoppats ändå. Kanske blev det bra nog?

Det är 600 sidor som bara flyger förbi för att det är så härligt att läsa, sådär så jag orkar ta upp boken till och med på en fullsatt spårvagn och med händerna fulla med väskor och påsar.

Jag läste med stort nöje Marian Keyes tidiga böcker när de kom. Jag tycker att hon är underskattad. Flera av hennes böcker tar upp svåra ämnen, som sorg, kvinnomisshandel och missbruksproblematik. Men man vet att det kommer sluta bra även om det verkliga livet inte alltid gör det. Så: verklighetsflykt med viss svärta. Fint så.