Om våren

När Om hösten, den första delen i Karl Ove Knausgårds årstidskvartett, kom ut 2016 släpade jag förväntansfullt hem den, men tappade intresset redan efter ett par kapitel. Döm om min förvåning när jag plockar upp den tredje delen, Om våren, och genast sugs in i en fantastisk och rörande skildring av det lilla livet och de stora frågorna. Full av kärlek och smärta.

Knausgård har själv benämnt Om hösten och Om vintern “slumpmässiga encyklopedier”; de består av små essäer där författaren filosoferar över ditt och datt, medan Om våren  är en slags dagbok eller ett enda långt brev. Boken har, liksom de övriga delarna, ett direkt tilltal till familjens yngsta medlem. Hon, som i den första delen befann sig i moderlivet, har nu hunnit bli tre månader gammal.

Om våren utspelar sig under en enda dag, Valborgsmässoafton, även om författaren i minnet mestadels uppehåller sig vid tidigare händelser. Den handlar om en svår period i familjens liv, där bokens jag ensam ansvarar för de tre döttrarna och sonen. Mamman i familjen, får vi veta, ligger på sjukhus i Helsingborg. Så småningom framkommer att hon lider av psykisk ohälsa och försökt ta sitt liv.

Ingen av bokens personer namnges, utan Knausgård använder i stället omskrivningar, som dina systrar och deras lillebror, grannen, din mamma, din farbror, din kusin, din mormor och så vidare. Inte desto mindre lämnar han ut sina närmaste, sin fru i synnerhet. Man kan bara hoppas att boken fått deras välsignelse.

Det är inte svårt att känna igen Knausgårds detaljerade, noggrant formulerade prosa från Min kamp. Författaren har onekligen språket i sin hand. Hans meningar är långa och härligt böljande. Knausgård besparar inte sin läsare toalettbesök eller blöjbyten och andra mindre aptitretande företeelser.

En klump lossnade i halsen, jag spottade ut den i tvättfatet, öppnade kranen för att spola ned den, såg hur den låg kvar mot den lilla perforerade metallplattan i avloppet, hal och seg, medan vattnet rann över den på båda sidor, innan den långsamt gled ned på ena sidan och så, plötsligt som av egen vilja, försvann ned i avloppet.

Om våren rymmer så otroligt mycket: resonemang kring kärlek, faderskap, äktenskap, dåliga samveten, ständig oro, uppväxten, litteratur och filosofi, skuld, smärta, resor och själslig sjukdom. Precis allt ska analyseras. Vi får också följa vädrets växlingar och ta del av ljuvligt lyriska beskrivningar av trädgården på Österlen. Mycket är guld värt, som till exempel nedanstående formulering, som demonstrerar Knausgårds livshållning.

det är min insikt att livet är händelser som måste pareras. Och att ögonblicken av lycka alla handlar om motsatsen

Texten ackompanjeras av ett tiotal oljemålningar av Anna Bjerger. De är kraftfulla och inte det minsta insmickrande. Övriga delar illustreras, i tur och ordning, av Vanessa Baird, Lars Lerin samt Anselm Kiefer.

Vem vet, kanske det är dags för mig att ta en ny dust med Om hösten?