Om relationstristess och idoldyrkan
Nick Hornby är en författare som hade sin storhetstid runt millennieskiftet. Då blev flera av hans böcker filmade och var och varannan låg på stranden med en Hornby-bok och fnissade.
Han är en av anledningarna att begreppet lad-lit myntades, en manlig motsvarighet till chick-litens humoristiska romantik och vardag för 30-plussare.
Hans böcker handlade alltså om killar i 30-årsåldern som är besatta av musik och fotboll och som hela tiden trasslar till sina kärleksrelationer innan de träffar rätt. Dessutom utspelar sig böckerna i väldigt typisk engelsk miljö, med pubar, te och brittisk slang om man läser på engelska. Dessutom är det roligt. Även om det ibland händer något tragiskt i böckerna blir det aldrig tungt att läsa.
Nu är Hornby äldre och böckerna handlar mer om vad som händer tio eller tjugo år efter att man hittat den rätta. Vart tog livet vägen och hur känns det att närma sig femtio?
Juliet, naked (som är översatt till svenska trots titeln) handlar om Duncan och Annie som varit ett par i 15 år. I stället för ett barn kretsar deras liv runt Tucker Crowe, Duncans store idol och besatthet. En singer-songwriter som gjorde ett fantastiskt skilsmässoalbum och sen lade av, för över tjugo år sen. Hans fåtal fans samlas på internet och diskuterar detaljer kring hans liv och musik i det oändliga, men ingen vet varför han slutade göra musik eller vad han gör nu.
Annie har tålmodigt lyssnat och stöttat i alla år men börjar få en känsla av att hon slösat bort sin tid. Varför är hon fast i det tråkiga samhället Gooleness och är det redan för sent för henne att få barn nu? När det äntligen kommer en ny Tucker Crowe skiva, med tidigare outgivna demoversioner, som Duncan höjer till skyarna, skriver hon en kritisk recension och lägger ut i ren protest.
Och helt oväntat tar Tucker kontakt med henne och en brevväxling mellan dem tar form.
Det här var en oväntat underhållande sträckläsningsbok för mig! Sådär så att jag längtade efter att få läsa vidare och det kändes tomt när den var slut. Dels är det en relationsroman med all igenkänning det innebär, och dels är det en väldigt rolig drift med musiknörderi. Om du (som jag) har några skivor som är så betydelsefulla för dig att du varit inne på internetforum och sajter med text-tolkningar och intervjuer kan du nog känna igen dig en hel del. Här är inget för oviktigt. Killen som skulle ha spelat tamburin på mellanvästernturnén blir intervjuad, ett val av en coverlåt behandlas som ett hemligt meddelande till fansen, och så vidare. Och vad händer egentligen när den där guden kliver ner från piedestalen och blir en människa av kött och blod, med hemligheter som inte är särskilt spännande?
Läs boken så får du veta!