Om jämställdhet i och kring skolan!

Trots att jag varit på skolgården och spelat fotboll, brännboll och för all del genskjutit tvärs över för att jag inte orkat gå gångvägen runt så var jag nervös när jag stegade in på skolgården.

Jag höll min mamma krampaktigt i handen och ville nog helst inte att hon skulle gå. Där stod vi på skolgården som var full med massor av ungar och deras mammor. Vissa kände jag igen, några var nyinflyttade och ett par barn hade jag tillbringat större delen av sommarlovet tillsammans med, men nu var det annorlunda, nu när vi stod där och väntade på fröken ville jag inte släppa mammas hand.

Plötsligt öppnas dörren och fröken kommer ut för att hälsa oss välkomna. Fröken presenterade sig, neg, tog i hand och prickade av alla barnen på ett kollegieblock med sin röda kulspetspenna samtidigt som hon skrattade hysteriskt, slog sig på knäna och visade sina kritvita tänder.

Under mina nio år i grundskolan var min mamma deltidsarbetande, under de första åren följde hon mig till skolan när dagen var slut mötte hon mig, lagade all mat, skjutsade mig till idrottsaktiviteter och hjälpte mig med läxorna. Alla dagar utom en…

Det var en måndag. Dagen var slut och några grabbar hade dröjt sig kvar i utkanten av skolgården. Jag minns inte vad vi pratade om, pratade gjorde vi allt som oftast om olika världsliga frågor. Oftast satt vi på skolans utplacerade parkbänkar som stod trevligt utställda på olika ställen med skymd sikt ifrån skolans byggnader. Där kunde vi sitta i timmar och bara prata och prata.

Just den här dagen reste jag mig först av alla för att gå hemåt när jag plötsligt, långt bort i horisonten, ser konturerna av en person som blir allt större och liksom galloperar emot oss. Väl framme är hon så andfådd att hon måste sätta sig. Svetten glittrar sig i pannan på henne och reflekteras emot solen. Personen som uppenbarat sig i horisonten och nu satt sig på parkbänken bredvid oss var fröken. Hon berättar att min mamma ringt ifrån sjukhuset och att det inte hade gått att få tag på min pappa.

Min mamma hade vält med cykeln och fått åka ambulans till sjukhuset med bruten arm. Eftersom det inte var någon vuxen hemma så blev jag tvungen att följa med fröken tillbaka till klassrummet där jag fick sitta med i en annan klass med större barn tills min mamma hade hört av sig.

I dag är jag vuxen och har egna barn. Jag lever i en annan tid och begrepp som jämställdhet har ställt stora krav på både mammor och pappor. Men till skillnad ifrån då har föräldrar idag en idé om jämställdhet i vardagen och på arbetsplatsen. Man definierar begreppet och deklarerar således vad jämställdhet är, vad kvinnor gör och vad män gör. För min mamma var det självklart att kvinnan skulle jobba deltid och ta hand om både barn och hushåll. Lika självklart var det för personalen på skolan att all kontakt med familjen gick genom mamma och att det var henne man ringde om någonting var oklart eller om det hänt någonting.

Idag handlar den massmediala jämställdhetsdebatten om föräldraledighet att öronmärka pappadagar för att tvinga pappor att stanna hemma med sina barn när de är små. Men debatten handlar även om ämnet som Gunilla Bergensten tar upp i sin bok, Familjens projektledare säger upp sig, om hur vi fördelar hushållsarbetet. Syftet med boken utifrån författarens tes är att uppmana alla kvinnor att ta ett steg tillbaka och låta mannen ta ett större ansvar för det traditionellt kvinnliga hushållsarbetet.