New Orleans 1919

Den 8 maj, 1919, publicerade tidningen ”New Orleans Times-Picayune” ett av två brev från signaturen ”Yxmannen”. Att innehållet satte skräck i stadens invånare kanske inte är så förvånande om man begrundar nedanstående utdrag.

Jag kommer dra fram över New Orleans exakt klockan 00:15  (jordisk tid) nästa tisdag. I min oändliga barmhärtighet har jag ett förslag till er. Det lyder så här:
Jag är mycket förtjust i jazzmusik och jag svär vid alla djävlar i underjorden att skona varje person i vars hem ett jazzband spelar för fullt vid den tidpunkt jag just nämnt… En sak är säker och det är att några av er som inte jazzar tisdag natt (om några sådana finns) kommer att möta yxan.

Brevet inspirerade en samtida musiker till att komponera stycket ”The mysterious Axman’s Jazz”, som för övrigt fått ge namn åt kriminalromanens titel i original som lyder The Axeman’s Jazz.

Inte mindre än tre – av varandra oberoende – spårhundar lade manken till för att identifiera och sätta p för Yxmannen. Denne hade en rad våldsamma och makabra mord på sitt samvete och gäckade alltjämt poliskåren.  Officiell utredare var kriminalinspektör Michael Talbot på mordroteln. Det var han som skulle komma att få bära hundhuvudet om polisen misslyckades. Därnäst i raden av detektiver kom Luca D’Andrea, före detta polis och nyligen utsläppt ur fängelse. Han blev anlitad av maffian för att knäcka gåtan.  Slutligen har vi den unga Ida Davis (min favorit), som uppenbarligen förläst sig på Sherlock Holmes detektivberättelser. Tillsammans med kamraten Lewis (senare Louis!) Armstrong  snokade hon på eget bevåg runt för att bevisa att hon dög till detektiv i stället för kontorsråtta på Pinkertons detektivbyrå.

Det som i förstone tycktes röra sig om slumpmässiga attacker, verkade ju mer det rotades i fallet vara del av en övergripande plan…

Staden New Orleans är central i romanen och synnerligen målande beskriven; ”Allt i New Orleans ackompanjerades av musik.” Spriten flödade, även om spritförbudet var i antågande. Brutal segregation rådde mellan vita respektive svarta och kreoler. Det var ”en förorenad stad full av avskräde och vidriga lukter”. Här fanns utbredd fattigdom, våld, maffia, korruption, sjaskiga jazzband, hjulångare, bordeller, frälsningssoldater och nykterhetsivrare, spelare, knarkare, ”stilettviftare”, horor och hallickar.

Boken är ett gediget arbete. Personerna är omsorgsfullt tecknade. Romanen är från början till slut så rik på tidsstämning och lokalhistoria att den knappast kan ha kommit till i en handvändning. Så blev den på verkligheten löst baserade Yxmannen av engelsmannen Ray Celestin också utsedd till 2016 års bästa översatta kriminalroman av Svenska deckarakademin.

Ifall du redan hunnit läsa Yxmannen, så har Ray Celestin inte legat på latsidan. Hans uppföljare Dead Man’s Blues finns redan utgiven på engelska och inköpt till biblioteket. I boken har tio år förflutit sedan vi sist träffade Ida Davis och Michael Talbot. Tillsammans tar de 1928 för Pinkertons detektivbyrås räkning sig an ett knepigt fall i Chicago.

Koppla av med en spännande och välskriven ”kriminalare”!