Nattmannen

Ingela Strandberg har nyligen kommit ut med sin diktsamling Nattmannen. Hon är född och uppvuxen i Grimeton i Halland och man kan ana det halländska landskapet i dikterna. I denna mörka men vackert skrivna diktsamling möter man död, ensamhet och utanförskap. Nattmannen var den som utförde allt det som ingen annan ville göra, som att gräva ner de dödfödda barnen eller flå hästar. Han var också bödelns dräng. Han var föraktad av alla och alla var rädda för honom. Ingela Strandberg hörde många historier om nattmän, eller rackare som de också kallades, i sin barndom och i diktsamlingen blir de en person – Nattmannen. Diktjaget slår följe med honom och blir hans tjänare.

 

Jag är inte bara

Nattmannens tjänare

Jag är också hans hund

En lusig rymmare i lyra

Osynlig går jag vid hans sida

Vi ropar på varandra

med skönhet

Med trädgårdar

fulla av de vackraste lögner

 

Hon är liksom Nattmannen fylld av skam och i utkanten av människorna /En lusig rymmare i lyra/ kanske poeten som står vid sidan av. Han är hennes sällskap och tröst. Ibland bjuds hon in i salongerna, hon vet inte om det är som hund eller tjänare men med Nattmannen vid sin sida är hon trygg. Diktjaget längtar ut från salongerna till naturen och natten. Jag längtar till sällsyntheten/ Jag längtar till den blå kärrhöken/ som lärt mig allt om tilliten till avstånd. I Ingela Strandbergs poesi är naturen ofta närvarande. Här finns den som en slags tillflykt. Diktjaget flyr undan världen. Busskuren vid landsvägen är förbindelsen med den yttre världen. Där stannar bussen, men ingen kliver av.

Om natten

förvandlas busskuren

till ett observatorium

Stjärnhopar reser tyst

Hyaderna är mina systrar

Plejaderna vaktar mig

när jag för djuret i mig

till betet längst bortom landsvägen.

I diktsamlingen framträder den ensamma människan, den människa som av någon anledning har hamnat vid sidan av, som blir en iakttagare. Hon följer Nattmannen trots att flocken säger att hon inte ska kasta bort sitt liv på honom och hon svarar att hon inte kan leva utan honom. Hon vill vara där han är, därifrån kan hon se strukturerna. Tiden som var innan diktjaget träffade Nattmannen beskriver hon som en mellantid. Jag hade gått genom barndomens/ kraftfält suverän seende ickebländad/ Till mellantidens inrättande civiliserande/ tillintetgörande naturfientliga tid/.

Livets skeden träder fram och avståndstagandet till världen kan också ses som att lämna den för gott, att närma sig döden eller är det kanske ett sätt att närma sig själv. När Nattmannen lämnar diktjaget blommar schersminbusken fast det är vinter. /Jag vet inte/ om jag håller/ på att födas/ eller dö/.

 

 

/Eva Ranglin, bibliotekarie på Stadsbiblioteket