Omslaget till "När skruven dras åt" av Henry James. Modernista förlag
När skruven dras åt
En spökhistoria och klassiker från 1898. Nu kommer den som film och hade biopremiär i USA för några dagar sedan. Då heter den The Turning.
En främmande kvinna visar sig vid en intilliggande sjö. Ohygglig och med beslutsamma ögon stirrar hon på ena barnet, som vänder ryggen till och leker vidare med sin träbåt. Hur ska hon få reda på om också barnen ser utan att riskera att skrämma dem om hon har fel, utan att – som hon tänker – ”ingjuta vidskeplighet” i dem?
Senare står hon själv på platsen vid sjön där den främmande kvinnan stod. Händelser verkar upprepas och spegla sig i varandra. Är det platsen och människorna hon kommit till som är vansinniga eller är det hon? Vem är det som ser klart, och vad är det att se klart?
När skruven dras åt av Henry James är en kuslig kortroman. Med detta inte sagt att man nödvändigtvis drar igenom den fort. Som Mattias Fyhr skriver i förordet till en av utgåvorna:
Man måste läsa långsamt men varför hasta? En spökhistoria ska läsas långsamt och om man gör det är det lätt att hålla med Virginia Woolf i essän ”Henry James’ Ghost Stories” [1921]: ”That courtly, worldly, sentimental old gentleman can still make us afraid of the dark.”
Bibliotekarie på stadsbiblioteket Göteborg, avdelning publika möten vuxna och äldre.
Läser gärna romaner som är gotiska, surrealistiska eller prosapoetiska.
