När bibliotekarien inte kom
År 1950 började det första mobila biblioteket rulla i Göteborg. En gammal Scaniabuss som använts i stadstrafiken fick ett nytt liv ombyggd till bokbuss. Röd och gul och lite skamfilad.
Så förvånade vi blev när en yngling på 76 år klev på vår buss i Trädgårdsföreningen och berättade att han i sin ungdom kört en av de allra första bokbussarna.
Eric Åkerlind minns den tiden med glädje. Han berättar hur han körde till gamla Dicksonska biblioteket på Allégatan och packade bussen på morgonen. Bibliotekarien brukade möta upp vid bokbusshållplatsen och då hade Eric fyllt den med dagens bokbeställningar. Hållplatserna låg ofta ute på bondvischan, i vad som idag är förorter.
En gång kom inte bibliotekarien, minns Eric.
– Jag väntade och väntade. Det var kallt och ösregnade och där stod folk utanför och huttrade under sina paraplyer. Men som sagt …bibliotekarien var ju inte på plats.
– Till slut kände jag att jag var tvungen att öppna dörren och släppa in dem. Vi kände ju varann och jag visste vad de brukade vilja läsa. Dessutom läste jag mycket själv och var rätt bevandrad i litteraturen. De fick sina böcker och märkte nog inte ens att bibliotekarien inte var där.
– Men när hon sedan kom fick jag mej en skopa. Såhär får du verkligen inte göra Eric. Då var det lite irritation i lägret ett tag, jag hade klivit in på hennes domäner. Det var ju inte meningen att jag skulle kunna för mycket om böcker. Men vi blev inte alls ovänner.
Eric kommer ihåg ett annat jobb han hade på biblioteket.
– Jag fick frågan om jag ville åka runt till folk och hämta böcker som inte lämnats tillbaka.
Detta fick ske kvällstid när de var hemma och utan att besöket föranmäldes.
– Jag hade en lista på alla syndare. Så knackade jag på snyggt och försynt, visade legitimation och framförde mitt ärende. Oj …ja, välkommen in och titta sa dom då. Som regel hittade jag fler böcker som tillhörde biblioteket på varje ställe, en del hade faktiskt ett helt eget bibliotek hemma med bara låneböcker. Det var ju bra för mej, som hade 50 öre i provision för varje bok jag lyckades rädda tillbaka!
– Men det var aldrig någon som sa nejnej ta inte den, kanske att dom skämdes lite.
Eric har också varit spårvagnschaufför när han var ung. Då stod han och körde för öppna dörrar, med stora halmskor på fötterna för att hålla värmen. Veven man styrde med stabiliserade vagnen och genom bromsmotståndet alstrades värme från aggregaten som satt under träbänkarna.
– Ibland kände jag för att skoja lite. När jag körde nedför Götaälvbron bromsade jag extra mycket och då såg jag hur tanterna lyfte på ändan en efter en för att det började hetta till under baken.
När Eric var fem år skildes hans föräldrar, som var artister i Ernst Rolfs revyer och han och hans syster hamnade på Nybodahemmet i Stockholm. Det var ett barnhem som tog emot barn i väntan på fosterhemsplacering. För honom och systern blev det en verklig skräckupplevelse.
– Vi låstes in två och två i glasboxar i ett par veckor för att vi skulle sitta i karantän. Och vi skulle härdas genom att ha tunna kläder på oss i vinterkylan. När barnen skulle pottränas surrades de fast vid ett staket med en potta under.
– Och vätte något barn sängen utsattes det för elektriska stötar med en stav. Jag har aldrig fått så mycket stryk som där. Varför ville man slå en liten femåring, undrar han.
Men så hamnade han på Öland, hos en underbar familj utan egna barn.
– Från att ha befunnit mej i helvetet, for jag rakt in i paradiset, säger han.
Eric brukar besöka biblioteket flera gånger i veckan.
– Man blir väldigt väldigt bra bemött. Jag tycker att dom gör allt för mej. De har hjälpt mej att hitta lite dokumentation om Nybodahemmet. Det kändes väldigt bra att få det svart på vitt – att så var det.
I boken Barn i stan kan man läsa om de metoder Nybodahemmet använde sig av i uppfostrande syfte.
Nu sedan hans fru gått bort hjälper han en 101-årig dam som bor i samma trappuppgång. Och han jobbar med ungdomar inom idrottsrörelsen.
– Jag har alltid känt att jag vill vara till nytta och hjälpa andra, säger han.
Och spänstar iväg med fjäderlätta steg mot nya uppdrag.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
6 svar till “När bibliotekarien inte kom”
En fantastisk fin berättelse jag började själv 1974 och känner igen mig vill ni höra fler historier så hör gärna av er..
Inte ofta jag läser om någon som har egna erfarenheter av Nybodahemmet. Jag är själv 76 år och vistades där i två omgångar1944 och 1945. Då hade man gjort sig av med karantänburarna av glas och elstavarna. Mina minnen är ljusare. Läs gärna mer i mina memoarer ”Ett liv – berättat i dikt och prosa” (Megamanus förlag 2011).
Hej Georg!
Stort tack för ditt boktips och för att du delar med dig av dina minnen från Nybodahemmet.
Var också placerad på Nybodahemmet från 19/11 1943 till 19/1 1945 är idag 78 år med bara mörka minnen både från Nyboda och sedermera fosterhem någonstans i Sverige !
Ja den behandling som de små barnen fick utstå är verkligen ett av de mest beklagansvärda kapitlen i svensk nutidshistoria. Det känns bra att de barnen som nu är gamla – men som kanske fått bära med sig sitt förorättade inre barn hela livet – nu får upprättelse!
PS till mitt ovanstående inlägg om man inte ville arbeta så fick man hör att den som icke arbetar han/hon skall heller icke äta Det var hårda ord att höra för en elvaåring !