Marias bästa romaner 2024

Stackare av Matias Faldbakken

Det här var en sällsam läsupplevelse. En säregen text och en omtumlande läsning. Det är sällan det sker, men här går jag in i texten, befinner mig mitt i den och glömmer tid och rum. Matias Faldbakken har i sin senaste bok Stackare ett språk som är gammalmodigt, men stundom överrumplande och djärvt. Historien tar sin början på landsbygden. Vi får följa den unge föräldralöse gårdspojken Oscar som en dag i skogen får syn på en sällsam varelse komma krypande upp på dikesrenen. Är det ett barn, eller ett väsen? Det är en otäck syn. Oscar ryggar tillbaka, men han hade sett det han såg. Den här ungen, djuret – barnet var smutsigt och vanskött. En sorglig stackare.

Oscar bestämmer sig för att leta rätt på den lille varelsen. Han gillrar en fälla och lyckas fånga detta väsen. Det är en unge, ett människobarn. Någon värre fångst hade Oscar aldrig sett. Han ser en späd, utsvulten, förbrukad och skiten kropp ligga där i sin snara.

Faldbakken tar oss med på en spännande resa. Det handlar om utanförskap, identitet och vår strävan att passa in och hur vi reagerar inför det som är avvikande. Det handlar också om lockelsen i att forma en annan människa. Det vilda, otuktade möter det kulturella och förfinade. Landsbygd ställs mot storstadens förgörande hets och puls. Vi känner igen dessa teman och motsatser från tidigare litteratur naturligtvis, men Faldbakken gör det på ett helt nytt sätt. Jag blir lite förtrollad.

Jag tar inte farväl av Han Kang

I Han Kangs senaste roman Jag tar inte farväl, fortsätter den Sydkoreanska författaren blottlägga sitt lands smärtsamma och brutala historia. Vi känner igen hennes vackra poetiska språk från hennes tidigare romaner, som gör det möjligt att uthärda läsningen av ett nationellt trauma. Vi som läsare förs in i ett snölandskap, i ett pågående snöoväder. In i ett kyligt landskap där vi successivt får ta del av en historia där spåren är utsuddande, men där det fortfarande finns avtryck.

Det är brutalt och förlamande, men Han Kang är briljant i sitt sätt att föra fram historiska skeenden med hjälp av poesins kraft och gör det outhärdliga mindre smärtsamt och det ofattbara mer verkligt.

Texten går igenom tiden och historien. Han Kang är en mästare på att göra det ofattbara synligt med ett språk som väcker de döda. Jag tar inte farväl – är en träffande titel. Historien lever vidare genom de döda, vittnesmål och genom poesin.

Kvinnorna av Yan Lianke

Har du inte läst någonting av Yan Lianke förut så är det dags. Hans förra bok Bröderna skildrar hans far och hans två bröder. Nu tar han sig an kvinnornas livsberättelser, i romanen Kvinnorna.

Romanen består av sju kapitel som är indelade i korta stycken. Historiska anekdoter, korta berättelser om dramatiska kvinnoöden. Likt en mosaik målar Lianke upp kvinnornas vardag och hårda slit. Eller som författaren själv beskriver sin historia:

En målning av kinesiska kvinnors skratt och tårar över de senaste hundra åren.

Vill ni lära känna Kina och få ett historiskt perspektiv på kvinnornas vardag på landsbygden och samtidigt läsa en ömsint och fängslande skildring av kvinnorna i författarens närhet. Då är det här boken för dig.

Sorgen har ett minne av Nina Bouraoui

Det är som alltid en njutning att läsa Nina Bouraouis böcker. I sin senaste roman Sorgen har ett minne, skriver hon om sorgen och saknaden efter sin far som gått bort. Vi befinner oss på sjukhemmet Jeanne-Garnier, rum 119 i Paris, men Nina Bouraoui tar oss också tillbaka till sin barndoms uppväxt i Algeriet. Hon växlar mellan dåtid och nutid och som så ofta i hennes böcker färdas vi mellan två kontinenter. Ställd inför sorgen, smärtan och saknaden vänder sig Nina Bouraoui till skrivandet. Hon blandar sin fars liv med sitt eget. Alla minnen kommer tillbaka från Alger och Paris.

Det är en omtumlande och poetisk skildring om att älska och förlora den som stått en närmast och styrkan att gå vidare utan att glömma.

Ansiktena av Tove Ditlevsen.

Jag sträckläste Tove Ditlevsens Köpenhamns trilogi förra sommaren, Barndom ; Ungdom ; Gift. Det var en stark läsupplevelse, som bygger på författarinnans eget liv. Ansiktena gavs ut 1968 och har nu kommit ut för första gången på svenska.

Den är så modern och före sin tid. Ditlevsen tar upp något så tabubelagt som att gå in i en psykos och beskriver hur huvudpersonen hamnar på ett sinnessjukhus, som det hette på den tiden. Hon beskriver hur författarinnan Lise Mundus, som är hennes litterära alter ego, drabbas av ett sammanbrott och går in i en värld där det inte går att skilja på vad som är verkligt och vad som bara finns i hennes eget huvud.

Ansiktena är ett återkommande tema i romanen och som har gett boken dess titel. Ansikten som byter skepnad, olika versioner av samma person, ett original och en kopia. De förrädiska, förföriska ansiktena, som man också kan tvingas dela med andra.

-Men vet ni inte att alla människor finns i flera utgåvor precis som i böcker? Det tas kopior av dem på kontoret för de hemliga kartoteken.

Det här är en bok som egentligen inte ska beskrivas, utan den ska läsas och upplevas.