Maigret-feber

I sommar tar jag igen det jag missat och avverkar i rask takt den ena Maigret-deckaren efter den andra!

George Simenon (1903-1989) var en god stilist. Hans språk är medvetet enkelt och angenämt stillsamt. En stor del av boksidorna upptas av lediga dialoger. Boktitlarna anger rakt på sak vad böckerna handlar om, till exempel Maigret på semester, Maigret i New York och Maigret på nattklubb.

Böckerna om kommissarie Jules Maigret vid kriminalpolisen på 36, Quai des Orfèvres följer pusseldeckarens mönster. De utspelar sig från 1930 till 1970-talets början i (ett ofta regnigt) Paris (med en och annan utflykt till landsorten), inte sällan i en lätt bedagad medelklassmiljö. En svunnen värld av titlar, portvakter, telefonister, rökiga kaféer, bistroer, hotell, brasserier, taxibilar, telefonautomater, biografer, barer och nattklubbar öppnar sig för läsaren.

Iklädd hatt och överrock skjutsas Paris mest berömda detektiv staden runt i polisbil eller taxi. Ofta promenerar han med sin pipa som ständig följeslagare. Att beväpna sig med en stadskarta för att under läsningen kunna följa Maigret i hälarna är ingen dum idé. Det är i hög grad atmosfären och miljöskildringen som gör att man fastnar för böckerna.

Faktum är att jag har blivit mycket förtjust i den storvuxne, lite klumpige Maigret. Kommissarien är allvarlig och eftertänksam till sin läggning och en sällsynt god lyssnare, gärna med en öl eller konjak inom räckhåll. Fotarbetet utför han helst själv; någon lagspelare är han definitivt inte. Han besitter en ovanlig förmåga att leva sig in i de misstänktas situation och dessa framställs heller inte som entydigt osympatiska. Maigret är försedd med en väl utvecklad intuition, hans berömda så kallade “väderkorn”.

Hemma på 132, boulevard Richard-Lenoir väntar Madame Maigret tålmodigt. Hon står för marktjänsten och gör i övrigt inte mycket väsen av sig. En sak som tilltalar mig med böckerna är att Maigret får lov att åldras och bli desillusionerad (läs till exempel Maigret och de motsträviga vittnena).

George Simenons hisnande arbetstakt är legendarisk och svårslagen. När han var som mest produktiv behövde han inte mer än fjorton dagar på sig för att färdigställa en Maigret-deckare. Mellan 1931 och 1972 skrev Simenon 75 deckare plus 28 noveller i rasande takt om sin store detektiv. Men han nöjde sig inte med att skriva om Maigret. Summa summarum var Simenon god för cirka 500 romaner, för att inte nämna otaliga noveller och artiklar.

Tråkigt nog verkar författaren inte haft några likheter med sin sympatiska skapelse till kommissarie. Simenon ansågs skrytsam och hamnade ständigt i konflikter. Näsa för affärer hade han emellertid och kunde leva flott på intäkterna från Maigret-deckarna. Simenon unnade sig livets goda i form av slottslika bostäder, lyxåk med chaufför, lustjakter, arabhästar och skräddarsydda kostymer. En tid hade han till och med två vargar som husdjur. Simenon hade också rykte om sig att vara en notorisk kvinnokarl samt storkonsument av alkoholhaltiga drycker.

På svenska har Maigret-deckarna länge varit svåra att få fatt i. Därför är det glädjande att bokförlaget Atlantis satsar på en serie läckra nyutgåvor, både inbundna och som pocket. Översättningarna står, den numera avlidna, akademiledamoten Gunnel Vallquist för.

Kanske såg du den engelska filmatiseringen med Rowan Atkinson i rollen som kommissarie Maigret i påskas? Personligen uppskattade jag hans rolltolkning, även om det onekligen känns lite knepigt att höra Maigret tala engelska. Madame Maigret har tilldelats en mer framträdande roll och inspelningen sägs vara gjord i Budapest.

Allt tyder på att det råder Maigret-feber, i varje fall hos mig!