Louise Glück

Jag har känt mig dragen till Louise Glücks poesi sedan Averno introducerades på svenska 2017 på det lilla Malmöbaserade förlaget Rámus i översättning av Jonas Brun. Jag har dock inte läst Louise Glück lika mycket som jag läst den kanadensiska poeten Ann Carson, som också mytologiserar det till synes vardagliga och personliga – fast deras poesi skiljer sig åt för övrigt. I Averno tematiseras den klassiska myten om Persefones bröllop, som utspelar sig i dödsriket Hades vid sjön Averno. Myten blandas med personliga frågeställningar om förlust, besvikelse och död.

2019 kom Ararat i svensk översättning av Stewe Claeson (Rámus förlag). Detta är den mest personliga av Glücks böcker; en systers död, en känslolös mor och en bortgången far står i centrum.

I år, 2020, kom så diktsamlingen Vild iris från 1992 i svensk översättning av Jonas Brun (Rámus förlag) – för denna tilldelades Louise Glück Pulitzerpriset 1993. En bok full av röster som inte kommunicerar, men Glück låter växterna tala utifrån sina fördelade roller. Där finns den ”traumatiserande snödroppen, den koketta vallmon och det förbannade ogräset”. Växterna bildar en kör och har samma funktion som i den grekiska tragedin – att uttala sanningar som ingen annan kan uttala. Som Jonas Brun så fint uttrycker det i sitt efterord ska sanningen vaskas fram eftersom och visa att kommunikation är en kamp och inte något att ta för givet. Så här kan det låta i titeldikten:

Det är fruktansvärt att överleva

som ett medvetande

begravt i den mörka jorden.

Sedan var det över, det man fruktar: att vara

en själ som inte

kan tala.

Jag tänker på en annan tippad Nobelpristagare, Jamacia Kincaid och hennes Boken om min trädgård, när Louise Glück läser frökataloger på samma frenetiska sätt som Kincaid – som en grogrund för drömmar om en fin trädgård. Katalogerna ger dessa båda författare ett blomsterspråk och uppslag till tankar om litteratur. ”Låt oss nu odla vår trädgård”, skrev Voltaire som avslutningsord i Candide och syftade på trädgården som en vilsam plats. I Vild Iris är trädgården snarare en konfliktzon, skriver Jonas Brun i efterordet.

Louise Glück har publicerat fjorton diktsamlingar, och tre finns alltså utgivna på svenska. För den som har möjlighet vill jag dock gärna rekommendera ett försök att läsa poeten på originalspråket engelska. Glück fick Tranströmerpriset 2020, och den som vill lyssna till hennes poesi kan göra detta med Stina Ekblad som uppläsare direkt, eftersom Glück är Månadens diktare i P1.