Ljuva 50 och 60-tal?
Let’s twist again, kvinnor med lockat hår och timglasfigurer. Manliga män med stiliga hattar, perfekta kärnfamiljer, hemmafruar med stärkta förkläden och ångest i hjärtat.
I alla fall om man ska tro Mad men och Revolutionary road.
Revolutionary road är en fantastisk film som bygger på en lika fantastisk bok.
Frank och April Wheeler har varit gifta i sju år och har två barn. Året är 1955. Frank tar på sig hatten och går till kontoret varje dag, i ett myller av likadana hattar. April går hemma och får visiter från grannfruarna. Båda två känner att livet borde blivit något annat, något friare. Bitterheten tar de ut på varandra i fruktansvärda gräl.
Och så får de den revolutionerande idén att flytta till Paris. Där kan Frank äntligen skriva på sin roman och April kan göra karriär och försörja honom. Omgivningen skrattar bakom deras ryggar. Det är inte lätt att bryta sig loss från konventioner och den olycksbådande stämningen i filmen stegras för varje minut. Filmen visar ett äktenskap i förfall, men ett äktenskap som ändå börjat med förälskelse och framtidstro, i boken är det osäkert om paret Wheeler någonsin älskat varandra.
Om man inte kan få nog kan man gärna fortsätta med att titta på Mad men som har samma estetik, och som faktiskt är rent underhållande (och beroendeframkallande), även om det också här finns ett mörker och en kritik mot ett samhälle strikt styrt av olika föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. Mad men är en dramaserie om ett reklamkontor på Manhattan, på 60-talet. Huvudpersonerna Don och Betty Draper påminner om paret Wheeler: hon gifte sig ung när hon blev med barn och vantrivs med livet som hemmafru medan hennes man försöker hålla tristessen i schack med otrohetsaffärer, sprit och ett ändlöst kedjerökande.
Don Draper har dessutom ett mörkt förflutet som sipprar fram i cynism. När han i första avsnittet talar om kärlek säger han: ”The reason you haven’t felt it is because it doesn’t exist. What you call love was invented by guys like me to sell nylons.”
Även på reklamkontoret är jämlikheten långt borta. Kvinnorna är sekreterare som hetsar varandra att klä sig sexigt för att bli gifta och männen får göra allt kreativt arbete. När Peggy, den nya sekreteraren som också har en stor roll i serien, vid ett tillfälle får hjälpa till med en reklamkampanj (för att ge ett ”kvinnligt” perspektiv) och lyckas bra med det, kommenterar hennes kollegor med att ”det är som att se en hund spela piano”. Det blir dråpligt, samtidigt som det är sorgligt.
Låna bok, film och TV-serie på Stadsbiblioteket Göteborg! Har du ytterligare något tips? Kanske någon av våra modeböcker om 50- och 60-talet eller en debattbok om kärnfamiljen?
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
