Litterära lån
Att norpa andras historier och omarbeta dem har blivit populärt, och det kanske inte är så konstigt i en tid av musikaliska samplingar och covers och en mer avslappnad syn på upphovsrätt.
Nyligen ställde tyskan Helene Hegemann till med en skandal genom drogromanen Axalotl Roadkill där flera passager i boken plagierar andra verk. Finns ännu bara på tyska i vår katalog, men en svensk översättning lär vara på väg.
När vi ändå är inne på det temat måste ju Seth Grahame-Smith nämnas. Denne omarbetade Jane Austens klassiska roman vars originaltitel han skämtsamt skändade – Pride and Prejudice and Zombies: The Classic Regency Romance, Now with Ultraviolent Zombie Mayhem! I boken har Grahame-Smith behållit långa stycken av Austens original-plot och lagt till egna sekvenser med zombieattacker.
I Jonathan Safran Foers Tree of Codes utgår författaren från en annan bok, sin egen favoritroman The Street of Crocodiles för att ur den historien utvinna en annan historia. På samma sätt har ju Bengt Ohlsson utgått från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas när han skrev Gregorius, en historia i vilken denne avskyvärde pastor från Söderbergs roman får ge oss sitt perspektiv nästan hundra år efter Söderbergs berättelse.
Litterära lån är egentligen heller inget särskilt nytt. En gammal bokhandlare berättade för mig en gång när jag köpte ett tummat pocketexemplar av Ernest Hemingways Den Gamle och Havet att Ernest här, ärligt eller inte, hade tagit en gammal indianmyt, omarbetat den och gjort succé.
Uttrycket att ”litteraturen är ett samtal” betyder väl egentligen att all litteratur förhåller sig till tidigare litteratur, är indirekt beroende av den och ibland till och med kommenterar den direkt. Vad gäller de litterära lånen och stölderna blir detta uttryck alldeles särskilt tydligt och spännande.