Lisas klassiker

John Fowles mest kända verk är utan tvekan Den franske löjtnantens kvinna som är ett svindlande postmodernistisk verk med många feministiska toner. Men ska man läsa John Fowles så är det Illusionisten eller Mannen som trodde han var Gud man ska läsa enligt min mening. Boken har två titlar eftersom den utgivits två gånger. Illusionisten är den senare utgåvan som också är mer omfattande (250 sidor längre än originalet faktiskt). Och skrivandet av boken tog totalt 24 år innan den kom ut som Illusionisten 1977.

Boken handlar om Nicholas Urfe, en engelsman som tar anställning på den grekiska ön Phraxos för att undervisa i engelska språket. Han är till en början uttråkad och blir deprimerad av sin ensamhet och känsla av meningslöshet trots fantastiska vyer över Medelhavet.  Nicholas tar långa promenader och han finner en dag en vacker vik med ett hus. Efter att han smugit sig fram till huset så träffar han ägaren Maurice Conchis, som inte kan beskrivas på annat sätt än som en excentrisk, rik kosmopolit. De utvecklar en slags vänskap där allt Nicholas ser fram emot är att träffa Maurice och få lära sig mer av honom, de diskuterar konst, poesi, historia och litteratur.

Långsamt drar Maurice in Nicholas i sitt intrikata spel där scener ur nazisternas ockupation under andra världskriget, Marquis de Sades sjuka värld och den grekiska mytologin spelas upp för honom, och tvingar honom att medverka i skådespelet. Nicholas tycker till en början att de är löjliga, men ju mer han utsätts för dessa psykologiska experiment desto svårare har han att skilja på verklighet och illusion.

Boken innehåller några av de mest fantastiska naturskildringar jag läst, man kan känna dofter och vågskvalp mot fötterna. Boken har många litterära och filosofiska referenser. Jag hade alltid en mobil med surf bredvid mig för att snabbt kunna kolla referenser jag inte förstod. Jag var så uppslukad av boken att jag ville förstå allt och inte riskera att missa något. Boken behandlar den fria viljan och när man tror att man vet var boken är på väg så känns det nästan som om man själv utsätts för samma sak som Nicholas, för då tar boken ytterligare en vändning. Både Nicholas och Maurice är inga personer man hyser varma känslor för. Nicholas upplevde jag som en barnslig man med dubbelmoral och Maurice var ibland grym.

John Fowles diskuterade gärna den fria viljan i sina verk, och om vi kan anse oss som fria när vi ändå allt som oftast väljer vad våra känslor säger oss istället för vårt förnuft. Boken är ett mästerverk i min mening och min självklara favoritbok om jag skulle vara tvungen att välja. Den syns på listor av typen ”100 böcker att läsa innan du dör” och i USA har boken en klar kultstatus. Den är en rejäl tegelsten och kräver engagemang av sin läsare men tillbaka får man en svindlande, intellektuell och bildande resa med fantastiskt utmejslade karaktärer och miljöer.

/Lisa
IT-bibliotekarie på Stadsbiblioteket, du kan träffa henne i biblioteket och på teknik-drop-in