Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Jag är som en lövsalsfågel" av Barbro Lindgren. Karneval förlag.

Läses med ett småleende på läpparna

Publicerat 19 september 2018 | Av |

Ibland är det underbart med författare som fattar sig kort.

För ett tiotal år sedan slog Barbro Lindgren ned sina bopålar i lantliga Glömminge på Öland, där hon har släktrötter och tillbringat de flesta av sitt livs somrar. I sitt senaste alster Jag är som en lövsalsfågel, där hon i korta kapitel filosoferar över högt och lågt, tycks hon mig lika anspråkslös och egensinnig som vanligt. Boken är den sjunde i ordningen av hennes böcker med motiv från Öland, utgivna efter 2010.

Bokens titel kräver måhända sin förklaring. I några av bokens första strofer jämför Barbro Lindgren sin egen samlariver med en lövsalsfågels och skriver bland annat:

Jag har köpt en rokokobyrå

med vackert svängda ben

Lövsalsfågeln har släpat hem

en tom ansjovisburk

 

Vi betraktar med välbehag

våra skatter

Jag vänder byrån

så intarsian framträder tydligare

 

Lövsalsfågeln manövrerar anjovisburken

tills solen speglar sig i locket

 

Barbro Lindgren fascineras av naturens mysterier och presenterar läsaren för småkryp som myror, fåglar, gräshoppor och darrålar med flera arter på ett sätt som får livet att kännas som ett stort mirakel.

Språket i boken är underfundigt och ligger poesin nära och volymen är illustrerad både med amatörfoton och släktfotografier.

 

Lyckan tillhör dem som är sig själva nog. (Aristoteles)

 

Barbro Lindgren går som bekant sin egen väg. Hon hämtar med förkärlek styrka och klokskap hos gamla filosofer. Sällskapsliv är inte något som står högt i kurs hos Lindgren, men läsaren får inte desto mindre stifta bekantskap med några sturiga grannar, Greta, Carin och allt vad de heter. Somliga av dem, inklusive flera släktingar, träffas numera endast på kyrkogården.

Barbro Lindgrens katter Elsa och Lill-Hans (döpt efter en granne) figurerar självfallet också i boken. Jag kan inte låta bli att fnissa åt den senares bravader och flinka påpasslighet när det gäller att peta in allehanda småsaker under möbler och mattor. Barnbarnet Fursten påminner starkt om Masarin från de obeskrivliga Loranga-böckerna, som ju också avhandlar hennes egen familj.

Jag måste ändå erkänna att jag saknar Lindgrens egensinniga bullterrier Rosa från de charmfulla vuxenböckerna Prinsessan Rosa respektive Rosa på bal. I någon tidning har jag läst att hon lagom till sin 80-årsdag förra året skaffade sig en ny “Rosa” i form av bullterriervalpen Musse. Av denne märks dock inga spår på sidorna i den senaste boken.

Tack Barbro Lindgren för alla fina böcker!