Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Låt inte den här stan..." av Anneli Jordahl. Norstedts förlag.

Detalj ur omslaget till "Låt inte den här stan..." av Anneli Jordahl. Norstedts förlag.

Kvinnoöde i klassamhälle

Publicerat 31 juli 2014 | Av |

Köp med dig en påse vaniljhjärtan från närmaste konditori, häll upp en stor kopp starkt kaffe, sätt på en cd med John Coltrane, lägg upp fötterna och bege dig till Östersund år 1959….

17-åriga Mona Nilsson från bondvischan har fått arbete som hembiträde och barnflicka hos ett ungt, sofistikerat par i metropolen Östersund. Hon anländer med tåg, full av entusiasm och framtidstro och tycker, överväldigad, att hon har hamnat på Manhattan.

Monas förhoppningar kommer snart på skam. Vardagen blir en isolerad tillvaro utan eget utrymme. Hon får dela soffan i vardagsrummet med två-åringen i familjen. Lönen är minimal och hennes lediga tid knapp och osäker. Det gäller att veta sin plats. När mannen i familjen är hemma får hon äta ensam i köket.

Ljuspunkten i Monas enahanda tillvaro är Folkets park och Kafé Swing. Hon är söt och älskar att dansa. Hela romanen genljuder av jazzmusik. Mona till och med städar i takt med Chet Atkins, Miles Davis, Barney Kessel och John Coltrane. När hon träffar Harold, gitarristen från fjällvidderna som påminner om Frank Sinatra, faller hon direkt. Snart är hon upp över öronen förälskad.

Så går det som man kunnat ana. Mona upptäcker att hon är gravid och Harold lägger snart nog benen på ryggen. Även Monas föräldrar tar avstånd från sin dotter till en början. I en tid utan p-piller och legala aborter drabbades den ogifta modern, utan skyddsnät, hårt av en fördömande omgivning. Folkhemmet innebar viss pengahjälp, men också myndighetskontroll. Varje ogift mor försågs med en barnavårdsman som när som helst kunde stövla in och inspektera hur hon skötte sig.

Mindervärdeskänslorna och den sociala osäkerhet som hon fått i arv upplevs av Mona som ”ögat, det fanns alltid ett öga som följde henne, mammaögat, gudssögat, armén [Frälsningsarmén], magister Karlberg”. När hon efter två år lämnar Östersund kan vi konstatera att stan så gott som lyckats med att plåga livet ur henne.

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är Anneli Jordahls berättelse om sin egen mamma. Mer än en gång under läsningen sänder jag tacksamma tankar till kvinnorörelsen som kämpat fram reformer som gjort våra liv, på många sätt, lättare än de våra mödrar och mormödrar upplevde.

Boken finns förstås också inläst som talbok, med Birgitta Smiding som inläsare, och kan lånas av dig med talbokskort (för dig med syn- eller läshinder).

Kommentarer inaktiverade.