Kvinnodagen – 3 följeslagare

Alberte

Första gången jag stötte ihop med Cora Sandel var när jag i tjugoårsåldern pluggade litteraturvetenskap. Hennes fantastiska trilogi om Alberte Selmer grep mig så starkt att jag – likt huvudpersonen – bokstavligen huttrade mig igenom den första delen, Alberte och Jakob.

Idag skulle man nog kalla Alberte högkänslig. Hon känner av stämningar i omgivningen, gör allt för att undvika att hamna i skottlinjen i föräldrarnas ställningskrig och medlar när brodern Jakob återigen hamnat i klistret.

Som dotter till häradshövding Selmer räknas Alberte till gräddan i den lilla namnlösa stad i nordnorge där man rangordnas efter social hemvist och alla vet allt om alla, tyvärr också när det gäller häradshövdingens något prekära ekonomiska situation.

Till sin paranta mors stora förtrytelse är Alberte blyg och tafatt, lite vindögd, ständigt blåfrusen samt helt i avsaknad av sällskapstalanger, något som var nog så viktigt för att kunna hävda sig på äktenskapsmarknaden för hundra år sedan.

Hon längtar av hela sitt hjärta söderöver, bort från den enformiga, instängda och glädjelösa tillvaro som är hennes. Allt Alberte kan göra är att trösta sig med “hinkvis” med ångande hett kaffe och den gudomliga norska fjällnaturen.

Cora Sandel, eller Sara Fabricius (1880-1974), som hon egentligen hette, uppvisar en förbluffande känslighet och klarsyn i sina sparsmakade romaner och novellsamlingar, som aldrig blev fler än en ett tiotal. Liksom Alberte bröt författaren själv sig loss och tog sig till Frankrike för att måla, men fick aldrig något erkännande för sin tavelkonst. Debutboken Alberte och Jakob (1926) gjorde däremot dundersuccé. Cora Sandel  var då redan 46 och livet hade ditintills inte behandlat henne särskilt välvilligt.

Perspektivet i “Alberte och Jakob” är delvis Albertes, till en del ser vi händelseutvecklingen ur ett slags kollektivt medvetande, som skvallervägen vet allt om alla. I den geniala kortromanen Kranes konditori (1946) har Cora Sandel finslipat detta grepp. I serveringens inre rum samspråkar den olyckliga, halvgamla sömmerskan Katinka Stordal med en illa beryktad svensk sjöman. De super till på blanka förmiddagen, till hela stadens förtrytelse. Dialoger är Sandels paradgren; att läsa “Kranes konditori” är som att sitta på första parkett på teatern.

Jenny

Norskan Jenny Winge, med sitt tragiska öde, är en annan trogen följeslagare. Min skamfilade utgåva av Sigrid Undsets roman Jenny (1911) har en ung Liv Ullmann på omslaget, det var ju hon som spelade Jenny i teve-uppsättningen, en gång i tiden.

För min inre syn är det alltså Liv Ullmann jag ser i rollen som den 28-åriga norska lärarinnan Jenny, som inte bara är vacker, utan också klok, talangfull och godhjärtad. Efter ett torftigt och enahanda liv i Kristiania får hon ett litet arv och kan sjösätta sin hemliga dröm att få arbeta som konstnär i Rom och leva bohemliv. Först i söderns sol uppnår hon sin rätta potential, blir tillfreds med livet och tror sig älska.

Men ödet spelar Jenny ett spratt. Åter hemma i Norges smutsiga gråhet och kyliga tristess blir allt genast mer komplicerat. Hon är alltför sträng mot sig själv och alldeles för undfallande mot andra.

Mycket av det som Undset skriver om svårigheten att kombinera familj och arbete har giltighet än i dag.

Av Sigrid Undsets (1882-1949) allvarstyngda anletsdrag på de otaliga porträtt som finns bevarade anar man en inbunden och grubblande personlighet. Hennes far dog tidigt och hon tvingades sluta skolan för att bidra till familjens försörjning.

1909 erhöll Undset ett välkommet resestipendium, vilket förde henne till Italien och som förklarar genombrottsromanens livaktiga skildring av livet i den skandinaviska konstnärskolonin i Rom.

Undset gjorde en hisnande resa från kontorist till Nobelpristagare (1928). Prispengarna skänkte hon till välgörande ändamål. Hon konverterade också till katolicismen, ett intresse som skymtar fram redan i “Jenny”.

Tony

Agnes von Krusenstjernas (1894-1940) charmfulla genombrottsroman Tony växer upp (1922) tilldrar sig i en sydnorrländsk garnisonsstad (Gävle), där det vimlar av stiliga löjtnanter till häst och sköna bleka damer. Baler och andra sällskapsevenemang avlöser varandra. Tonys många excentriska släktingar, baroner och andra anförvanter ur Adelskalendern porträtteras målande.

Herrgårdsflickan Tony Hastfehr har ett fantasifullt, drömmande och sällsamt känsligt väsen. Ljuspunkten i hennes liv är “Pa”, fadern som är kapten i reserven. Han är en spirituell känslomänniska, musikalisk, konstnärligt lagd och står i bjärt kontrast till modern, som förvandlats till en frånvarande, tyst skuggestalt. Hon har försvunnit in i den ärftliga psykiska sjukdom, som är kvinnorna i den högadliga släkten Ruthvens förbannelse.

Till en början är berättarperspektivet barnets, men längre fram tar den vuxna Tonys återblickande blick över.

En tonårings gryende intresse för sin bisexualitet var något som inte föll samtiden på läppen. Krusenstjerna var långt före sin samtid när det gällde att beskriva erotiska fantasier. Hon bröt ett annat tabu när hon skrev om psykisk ohälsa.        

Agnes von Krusenstjernas trilogin om Tony skulle snart följas av en lång rad “skandalösa” böcker om tjocka släkten. Den så kallade Krusenstjerna-fejden (1933-35), som von Pahlen-serien gav upphov till ledde till att hon blev utfrusen av sin släkt. Hon blev i sitt skrivande ivrigt påhejad av sin make David Sprengel, en kontroversiell  litteraturkritiker, som knappast var rumsren i högreståndskretsar. 

Krusenstjerna kom under sitt liv att periodvis vistas på mentalsjukhus.

(Alla böckerna finns  som e-böcker också! Ladda ner appen libby till telefon eller surfplatta så är du igång.)