Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Högspänning" av Henrik Bromander. Bokförlaget Atlas.

Kulturtanten som fick nog

Publicerat 29 april 2019 | Av |

Tänk vilken fasa att drabbas av elöverkänslighet i en värld så full av elektriska apparater, mobiltelefoner och datorer!

Huvudkaraktären Lotta i Henrik Bromanders sprillans nya roman Högspänning är en besläktad själ till bibliotekarien Iréne i Blybröllop av Sara Paborn (som vi tidigare tipsat om här på bloggen) och läraren Ingrid i norskan Nina Lykkes uppfriskande bok Nej och åter nej. Tre kulturtanter som till slut får nog och slår tillbaka mot sin omgivning på olika sätt.

Lotta Dahlin är medelålders och skild med en vuxen son. Hon bebor ett litet lådhus i Utby i östra Göteborg tillsammans med katterna Stig (Dagerman) och Willy (Kyrklund) och arbetar som svensklärare (av den gamla stammen) på Hvitfeldtska gymnasiet. I klassrummet är Lotta kompetent och engagerad. I lärarrummet är hon däremot inte särskilt omtyckt och bemödar sig heller inte för att ändra på detta.

Högspänning är en på samma gång underhållande som kritisk skildring av vår samtid. Henrik Bromander har på kornet lyckats fånga den förvandling som läraryrket genomgått de senaste åren. Stressen, mobiltelefonerna som stjäl elevernas uppmärksamhet, den tilltagande respektlösheten och de allt mer utarmade baskunskaperna inte bara hos eleverna utan också hos de nyutexaminerade lärarna.

När skolan anställer en ny ung kvinnlig rektor blir situationen för Lottas del allt mer bekymmersam. Hon motarbetas och utsätts snart nog för regelrätt arbetsplatsmobbning. Symptom som klåda, stickningar, svettningar och rödflammig hud träder i dagen samtidigt som Lotta känner sig alltmer malplacerad och överflödig i tillvaron. Axlarna värker och sömnproblemen blir allt påtagligare. Besvären sammanfaller med disciplinsvårigheter i klassrummet och att klagomål från elever och föräldrar hopar sig.

Vad det lider kommer Lotta till insikt om att den stress som mobbningen innebär utlöser överkänslighet mot el. Datorer, mobiltelefoner och lysrör med mera framkallar hjärtklappning och yrsel. Hon provar kostsamma alternativa behandlingar som zonterapi och massage samt besöker en kiropraktor. Samtidigt slukar Lotta allt hon kommer över i läsväg om elöverkänslighet. Hon elsanerar sitt hus för dyra pengar och går till allmän munterhet runt iförd foliehatt.

Arbetslivet är snart ett minne blott, medan sammanbrottet nalkas med stormsteg. Eftersom försäkringskassan bedömer att Lotta trots allt är att räkna som arbetsför, blir hon utan ersättning. I slutändan finner hon ingen annan utväg än att lämna civilisationen och ansluta sig till en koloni för elöverkänsliga, belägen i skogen någonstans i Bohuslän.

Jag vill inte avslöja hur historien avslutas, men jag kan röja så pass mycket som att Täppas Fogelberg har ett finger med i spelet.

Eftersom författarens lokalkännedom är utomordentlig, i synnerhet de östra delarna av Göteborg beskrivs ingående, försöker jag utröna hans förhållande till staden. Lite detektivarbete på nätet ger vid handen att Bromander är skåning, men har tidigare varit bosatt i Göteborg.

Henrik Bromander är utbildad gymnasielärare (kan inte påstå att jag blir förvånad) och serietecknare tillika författare. Marginaliserade individer är något av hans specialitet och han har tidigare utforskat olika sidor av mansrollen. Högspänning är synnerligen underhållande. Samtidigt stelnar leendet i takt med att det förakt och den misstro som Lotta möter från sin omgivning ökar i omfattning. Författaren är inte ute efter att göra narr av sin hjältinna, utan beskriver henne och hennes egenheter med empati.

Summa summarum rör det sig om en realistisk och trovärdig roman, som berättas med ett ledigt och härligt satiriskt språk. Förhoppningsvis kan boken bidra till en ökad förståelse för drabbade av elöverkänslighet.

Låna och läs!