Konsten att skriva samma men nytt
Jag har läst det mesta Inger Edelfeldt har skrivit. Många av hennes romaner liknar varandra men ändå lyckas hon alltid variera sig så mycket att jag vill läsa mer.
I Konsten att dö är huvudpersonen ännu en ”kulturkvinna” i femtioårsåldern som lever ensam. Man frestas att tro att de här karaktärerna är ett självporträtt men kanske är det att förenkla.
Hursomhelst är Jacky en prisbelönt fotograf, med en stor utställning och biografisk film på gång. Hon har ett öppet förhållande med den gifte Elias som passar henne perfekt. Hon vill inte gifta sig eller leva ihop med någon. Inte heller har hon velat ha några barn. Och på ett kafé träffar hon den yngre kvinnan Monia, som ser ut som en fulsnygg ängel och förhoppningsvis kan stå modell för nästa fantastiska svit fotografier.
I stället faller hennes tillvaro sönder bit för bit. Monia är ingen ängel, relationen med Elias är inte så fri och härlig som Jacky vill känna att den är och själv är hon kanske mer en föredetting än en ikon, trots allt.
Just det här är Inger Edelfeldt så bra på att beskriva. Falska självbilder, människor som står på randen till en avgrund, vänskaper mellan omaka personer.
Och jag tycker om att läsa om en människa som lyckats leva på konsten. Idag är nästan alla fotografer, vi iakttar, klickar, lägger ut bilder på Instagram och Facebook, skickar de till släkt och vänner. Så det är lätt att identifiera sig när Jacky pratar om en hinna mellan sig själv och verkligheten. Fast för henne är hinnan tydligare när hon inte fotograferar, kameran utplånar den. Och det är intressant att läsa om hennes livsverk, även om det är fiktivt, och hennes tankar om fotografi. Och om hur foton har så många andra betydelser än att vara ”snygga”, något som är lätt att glömma om man läser fototidningar och räknar ”likes” i sociala medier.
Som här, när hon vill ta med en vän till en utställning av Sally Mann och vännen avböjer med motiveringen att Mann ’utnyttjat sina barn’:
”Och trots att jag hade svårt att se att Mann hade åsamkat sina barn någon direkt skada genom att porträttera dem som hon hade gjort – nakna, gåtfulla, vilda och sårbara – rörde ett litet obehag vid mig, en liten skam. Det var en välbekant känsla av att jag tillhörde dem som skadade och utnyttjade; att det var den skaran jag kunde räknas till, inte till dem som vårdade och älskade.”
Det är lite av en mellanbok. 200 sidor är för kort och det känns som att romanen slutar mitt i. Men samtidigt är slutet helt logiskt och kommer precis när det ska.
Vi har såklart böcker med fotografier av Sally Mann också, om du blev nyfiken!