Boktips, Facklitteratur
Omslag till Josas bok av Marie Nilsson Lind.

Omslag till Josas bok av Marie Nilsson Lind. Kaunitz-Olsson förlag.

Josas bok

Publicerat 31 mars 2020 | Av |

Efter att SVT-dokumentären ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är” kom ut 2019 blev många, däribland jag själv, nyfikna på vad det egentligen var som hade lett fram till skådespelerskan, sångerskan och showartisten Josefin Nilssons plötsliga död.

Hon var ju så ung, bara 46 år. Framför allt en fråga tycktes förbli hängande i luften – varför bröt hon inte bara upp från den förtryckande kändismannen, som på senare tid kommit att omtalas som just ”Skådespelaren”?  

I Josas bok, fyra år efter Josefin Nilssons bortgång, får läsaren veta betydligt mer om vad som försiggick bakom stängda dörrar, i strålkastarnas skuggor och hur det efter hand kom att påverka alla i Josefin Nilssons liv.

 ”Josas bok” har på sina håll kritiserats för att i själva verket inte vara just Josas så mycket som systern Marie Nilsson Linds bok, i vilken Josa mest kommer till tals genom dagboksanteckningar och anekdoter. Men hur gör man egentligen skillnad på två hjärtan som slagit i takt genom ett helt liv? För Josas historia är ju på många sätt så tätt sammanflätad med Maries egna historia att det stundtals blir omöjligt att skilja dem åt.

Boken tar avstamp i historien om en gotländsk syskonskara, berättad ur Maries perspektiv. I barndomen faller det på hennes lott som den lillgamla, rättrådiga storasystern att sätta sina egna drömmar åt sidan för att hålla ihop de grälande föräldrarna och skydda syskonen, inte minst den vilda, vackra, begåvade lillasystern och bundsförvanten Josefin – Josa. Under tonåren och de tidiga vuxenåren kommer Marie och Josa varandra allt närmare och sommaren 1983, på färjan från Stockholm hem till Gotland, föds idén om ett band – Ainbusk Singers. Systrarna Marie och Josefin och väninnorna Anneli och Birgitta.

Boken skiftar mellan olika tonlägen, tempus och rytmer beroende på vilket ämne som behandlas, lite på samma sätt som Ainbusks shower – ett växelspel mellan skratt och svärta. Maries analyserande terapisamtal letar sig in i känslosamma dagboksnotiser, kritiserar sakkunnigt den svenska psykvården och toppar av med skimrande guldkorn från karriären med Ainbusk. Tillsammans med syskonen plockar Marie bland priser, skivor och minnen i Josas gamla flyttkartonger och spinner ur detta fram den lysande röda tråd som sicksackar sig fram genom Ainbusks slitsamma karriär och medlemmarnas privatliv.

Det är intensiva perioder av pendling mellan Gotland och Stockholm. Mödosamma förberedelser i blod, svett och tårar inför den ena showen efter den andra, ett evigt flängande från stad till stad tills jag slutligen måste hejda mig i läsningen för att jag blivit osäker på var i landet en viss föreställning utspelar sig. Inte undra på att det tog hårt på medlemmarna i Ainbusk, som åt, drack och andades det tempot i över 20 års tid! Särskilt när några av dem började bilda familj och söka lugnet och tryggheten i en tillvaro utanför strålkastarljuset. De fyra väninnorna, systrarna och kollegorna slogs ständigt mot omvärldens förutfattade meningar och förväntningar på dem som kvinnor – att inte vara för utmanande, högljudda eller vulgära. Det blev allt svårare att rodda och ro iland föreställningarna med samma kvalitet, energi och råstyrka som tidigare. Samtidigt brottades Josefin med en självbild som Skådespelaren bidrog till att underminera med slag, otrohet och kränkningar. Till slut höll det bara inte längre. 

Medan Marie kämpade på sitt håll med depressioner och hälsoproblem blev Josefin aldrig densamma efter relationen med Skådespelaren. Tvivlet, misstänksamheten och självmedicineringen av alkohol och tabletter infekterade varje ny relation och de fysiska och psykiska sviterna skulle komma att plåga henne genom resten av livet. Rädslan upphörde aldrig. Karriären blev lidande. Kotor i den förstörda ryggen stelopererades och hon tappade oförklarligt håret. 46 år gammal avled Josefin Nilsson, av en förmodad överdos. 

In i det sista, ända tills ambulansen kommer och hämtar henne från huset på Själsö, mässar Marie de ord som skimrar som ett pärlband genom boken; ”Josa, älskar di Josa”.

Josefin fick aldrig vara med och skriva klart boken om sitt liv, men genom Maries hårda arbete och engagemang lyftes äntligen hennes historia och sattes på pränt, som en tröst och upprättelse för så många andra kvinnor därute med erfarenhet av destruktiva relationer och psykisk ohälsa.

Kommentarer inaktiverade.