Jennys bästa böcker 2019
Dags att sammanfatta året som gått! Vi börjar med Jenny som jobbar på ungdomsavdelningen Dynamo.
Årets bästa seriealbum:
Nanna Johansson – Jag kommer med stryk
Jag har alltid älskat Nanna Johanssons satiriska serier, och hade därför höga förväntningar på den här. När jag läste konstvetenskap för tio år sedan skrev jag och en kursare vår b-uppsats om ”Fulhet som feministisk strategi” med utgångspunkt i Nanna Johanssons debutserie Fulheten. Sedan dess har hon hunnit släppa en hel rad seriealbum som alla följt i samma spår, även om nya teman återkommit och andra skrotats. Hennes säregna och lustiga humor i kombination med hennes knasiga bilder bidrar även denna gång till skrattattacker. Jag minns att jag fick så mycket insikter av Fulheten, feministiska sanningar som jag förut inte sett. Jag kommer med stryk lär mig inte lika mycket om samhälleliga strukturer, men kanske desto mer om absurditeter i vardagen. Boken var perfekt när jag behövde hänge mig åt något kul som inte krävde särskilt mycket eftertanke.Årets bästa unga vuxna-bok:
Alice Dadgostar – Roxy
Jag såg en recensent beskriva den här boken ”som serien Girls, fast i Malmömiljö” vilket jag tycker är ganska träffande. Boken handlar om Roxy som är 24 år och går på Skurups skrivarlinje. Hon bor i Malmö, dricker öl med sina kompisar, tindrar, dejtar och försöker lugna sin hypokondriska mamma över telefon. Hon drömmer om att släppa en bok och vara med i Babel, och hon är lite stressad över att hon snart är för gammal för att gå till ungdomsmottagningen. Egentligen händer det inte så mycket mer, ändå är boken fullproppad med nutid och samtidsreferenser. Språket är väldigt skönt och lättläst, och jag gillade verkligen hur författaren gestaltar glappet mellan ungdom och vuxenliv. En fartfylld ”vuxenklassad ungdomsbok”!Årets bästa bilderbok:
Aron Landahl – Dropp dropp
En riktigt mysig och lagom läskig bilderbok för de små. Vi får följa ett mystiskt rött droppande (kan det vara blod??) från rum till rum i ett gammalt hus. Var kommer det ifrån egentligen? Aron Landahls bilder är mörka, murriga och fulla av detaljer. Man vill liksom stanna en stund i varje uppslag. Jag tror att boken passar perfekt för modiga och skräcksugna läsare och lyssnare från ungefär tre år och uppåt.