Boktips, Skönlitteratur

DEtalj ur omslaget till "Till minne av en villkorslös kärlek" av Jonas Gardell. Norstedts förlag.

Jakten på en mor

Publicerat 6 juni 2019 | Av |

Det går inte att förneka att “Till minne av villkorslös kärlek” handlar om Jonas tajta relation till sin mor, men den handlar också om mycket annat. Huller om buller.

Först vid andra genomläsningen får jag ordning på händelseförloppet. Redan i bokens första kapitel avlider Jonas själv i en bilolycka 1998 utanför Örebro. Hela boken är en fiktiv biografi över en död och bortglömd författare.  Biografens röst går in och analyserar och korrigerar Jonas texter. Ifrågasätter sanningshalten.

Om det överhuvudtaget finns en röd tråd i Jonas Gardells senaste roman Till minne av en villkorslös kärlek, så är det Jonas djupt originella mor Ingegärd och bandet mor och son emellan.

Alla rökridåer och stickspår i romanen till trots återvänder Gardell alltid till henne. Den djupt älskade, inkonsekventa och innerligt gudstroende. Hon som kunde fyra av det mest oemotståndliga leende. Barnpsykologen som passade dåligt för husmorsrollen och som vackert fick ta hand om de fyra barnen, i stället för att arbeta på sin doktorsavhandling. Alltmedan maken Bertil gjorde karriär och blev professor. Bertil, den frånvarande fadern och svikaren. Efter skilsmässan gifte han sig med sin unga sekreterare och skaffade ny familj. Han dog redan vid sextio i sjukdomen ALS.

Ingegärd packade aldrig upp alla flyttlådorna från den stora villan. Hon tillät inte svaghet och hade en enastående förmåga till förträngning. Trots att Ingegärd drack allt mer intalade hon sig att hon var absolutist. “En galen kvinna”, med Jonas egna ord. Hennes eviga mantra löd “Jag måste vara fri”.

Boktitelns vackra ord “Till minne av en villkorslös kärlek” står ingraverade på Jonas Gardells mors gravsten på Skogskyrkogården i Stockholm. Själv får jag av romanen intrycket att hennes kärlek inte alls var så villkorslös.

Partiet om Ingegärds demens är — i mitt tycke — romanens starkaste. Beskrivningen av den gradvisa förvirringen, förfallet och den frustrerade ilskan. Sonen skriver med avväpnande humor om allt det becksvarta.

Romanen är också av intresse som tidsskildring av 1960- och 1970-talens Sverige och av den homogena, historielösa förort norr om Stockholm, där Jonas växte upp. Föräldrarna kom från olika delar av landet och slipade bort sina dialekter. Vi bjuds på en ingående genomgång av släktförhållandena på båda sidorna. På mammans sida fanns välbeställda frikyrkliga skofabrikanter i Örebro, medan farfar var en kylig avståndstagande provinsialläkare.

Mobbningen av Jonas i skolan har vi även fått läsa om på andra håll.

Säga vad man vill om Gardell, men i högsta grad levande är han trots att han påstår sig vara död. Romanen känns mer som en show än som en traditionell roman.

För egen del trivs jag gott i herr Gardells sällskap.