Detalj ur omslaget till "Jag var barn i Gulag". Albert Bonniers förlag.
Jag var barn i Gulag
Under tider av krig och politisk oro är barnen de första offren. De berövas allt; sin trygghet, sitt hem och sin barndom. De riktigt små kanske inte heller överlever och ingen finns kvar som kan berätta.
När Julian Better blev farfar hann den egna barndomen ifatt honom. Vilket underverk det var att han alls var vid liv och fick se nya generationer komma till! Stora delar av hans familj förintades i Auschwitz.
I nära femtio år höll Julian tyst om sina första år i livet, men när det nya lilla barnbarnet kommit, ville han ge det sin berättelse med boken Jag var barn i Gulag.
1937 inleddes en mörk period i Sovjetunionens historia. Stalin blev allt mer paraniod och uppmanade till angiveri, ofta mot ekonomisk ersättning. Miljontals människor förpassades till Gulag utan anledning.
Också Julians familj drabbades. Modern, som anklagades för landsförräderi sändes till det ökända Butyrkifängelset där Julian föddes. Ett par dagar senare sköts fadern till döds. Att vara nyfödd och överleva under sådana förhållanden måste ses som ett mirakel. Mamman hade fått havandeskapsförgiftning och hade ingen mjölk åt den lille. Men samtidigt födde en annan kvinna barn och delade med sig åt Julian.
Bristen på stimulans var total. Långa vintrar och tunna kläder fick barnen att stanna inne, allt mer passiva och stillsamma. De enda leksaker som fanns var några klossar. I ett kalt rum satt Julian under en högtalare och lyssnade på revolutionära sånger och kommunikéer. Att han överlevde kanske berodde på att han inte visste av någon annan tillvaro.De första åren fick han, i motsats till de flesta andra barn- vara med sin mamma. Men vid fem års ålder skickades han iväg ensam till ett barnhem. Myndigheterna ansåg att mödrarnas produktivitet minskades av att barnen fanns intill dem.
Nu var det ingen som kunde skydda honom. Byxorna som mamman sytt innan de skiljdes får han lämna ifrån sig och förestånderskan kastar till honom ett par andra fulla med hål. Det värsta var ju inte förlusten av ett klädesplagg, utan att han nu verkligen förstår att han skiljts från sin mamma, kanske för alltid.
Det var fruktansvärt kallt. På natten frös vattnet till is i sovsalen och Julian började väta i sängen. Ingen bytte halmen som aldrig hann torka och snart krälade maskarna omkring i säckväven. Det var för kallt för att ta av kläderna och barnen fick aldrig tvätta sig.
Hungern var en ständig följeslagare. De små gick ut på den frusna åkern för att försöka hitta potatisar som blivit kvar och den tunna sillsoppan gjord på avfall från fiskrens kunde inte mätta.
Vårt liv var trist och grått. Vi irrade omkring utan mål, ingen brydde sig om hur det gick med oss och vi hade glömt våra nära och kära. Vad är en familj om man inte ens har en mor?
Men osannolika tillfälligheter gör att Julian och hans mamma överlever och förenas vid krigets slut. Det som berör mest är Julian Betters förmåga att berätta utifrån barnets perspektiv utan någon värdering från den vuxne. Och att han har så nära till den utelämnade lille pojke han var för sjuttiofem år sedan, trots att han försökt att glömma.
Julian Better bor sedan många år i Täby, i Stockholm.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
