Blogg, Boktips, E-böcker, Skönlitteratur

Omslag till boken "Jag tar inte farväl" av Han Kang. Natur & kultur förlag.

Jag tar inte farväl

Publicerat 10 maj 2024 | Av |

Han Kang skriver om historiska händelser där brutaliteten är förlamande, men hennes poetiska prosa gör det outhärdliga mindre smärtsamt och det ofattbara mer verkligt.

I Han Kangs senaste roman  Jag tar inte farväl fortsätter den sydkoreanska författaren blottlägga sitt lands smärtsamma och brutala historia.

Vi känner igen hennes vackra poetiska språk från hennes tidigare romaner, som gör det möjligt att uthärda läsningen av ett nationellt trauma. Vi som läsare förs in i ett snölandskap, i ett pågående snöoväder. In i ett kyligt landskap där vi successivt får ta del av en historia där spåren är utsuddade, men där det fortfarande finns avtryck.

Romanen börjar med att författaren Gyeongha har drabbats av en kollaps efter att ha skrivit en bok om en massaker. Hon är på väg till sin vän Inseon som ligger på sjukhus.

Hon lovar sin vän att åka till hennes hemö för att ta hand om fågeln Ama som inte skulle klara ett dygn till utan mat och vatten. Tyngd av löftet till sin väninna ger hon sig i väg.

Hon hamnar mitt i ett snöoväder. Stormen rasar och hon har svårt att nå fram till Inseons stuga. Ensam och vilsen letar hon sig fram. Plötsligt faller hon ner för ett stup och blir liggande i kylan hela natten under ett snötäcke. Detta fall är nära att kosta henne livet. Eller klarade hon nattens kyla? Är det bara hennes ande som lever vidare. Som läsare är man i gränslandet mellan det reella och det imaginära – mellan dikt och verklighet.

Det här blir början på en resa tillbaka i tiden och vad som tidigare utspelats på ön Jeju, som är belägen utanför Sydkoreas sydkust. En plats där rensning av misstänkta vänstersympatisörer och massakern på tiotusentals människor utspelade sig åren 1948–49.

Det är brutalt och förlamande, men Han Kang är briljant i sitt sätt att föra fram historiska skeenden med hjälp av poesins kraft och gör det outhärdliga mindre smärtsamt och det ofattbara mer verkligt. Gamla gulnade tidningsartiklar från arkiven lyfts fram i ljuset. Dokumentärt material blandas med fiktion.

Glömda själar talar till de levande på jorden. De blir en påminnelse om det becksvarta mörker som omger dessa döda kroppar och vad som hänt bakåt i tiden.

Gyeongha och Inseon är som systrar. Under berättelsens gång växer en osäkerhet om de båda är levande eller om en av dem har lämnat jordelivet och vägleder den andra genom historien. Vem är då levande och vem är död:

Om det var Inseon som var en ande och besökte mig, betydde det att jag var vid liv, men om Inseon var vid liv, betydde det att jag var en ande som besökte henne. Skulle den här värmen kunna sprida sig i båda våra kroppar?

Själen lever vidare efter döden och får ge röst och tröst till de efterlevande. Låter det tungt? Det är det. Jag läser långsamt. Lägger ofta ifrån mig boken. Behöver vila. Behöver andrum. Hämtar andan.

Texten tränger ner i ens medvetande. Jag går in i ett kallt pågående snöfall. Jag ser det blåsvarta snötäckta landskapet på ön Jeju. Texten går igenom tiden och historien. Han Kang är en mästare på att göra det ofattbara synligt med ett språk som väcker de döda.

Är det så här det känns precis innan man dör? Allting jag någonsin upplevt dras nu till sin slutsats. Ingenting smärtar längre. I en och samma stund glittrar hundratals, tusentals enskilda ögonblick, som säreget formade snöflingor. Jag förstår inte hur det här kan vara möjligt.

All smärta och glädje, den bittra sorgen och kärleken, i en och samma stund och sida vid sida bildar de en skinande kropp, utan att blandas upp, som ett gigantiskt stjärnmoln.

”Jag tar inte farväl” är en träffande titel. Historien lever vidare genom de döda, vittnesmål och genom poesin.

Om ni gillar den här romanen rekommenderar jag även hennes tidigare böcker, Levande och döda, Vegetarianen och Den vita boken.

Jag tar inte farväl finns även att låna som e-bok via bibliotekets app Libby.

Kommentarer inaktiverade.