Institutet

Det handlar om 12-åriga Luke som är ett underbarn. Han kan ta in hela forna Jugoslaviens historia på några veckor och komma med intelligenta analyser, han spelar schack som en mästare, och har ett ordförråd som de flesta vuxna skulle avundas.

Och han har en mycket liten telekinetisk förmåga som gör att han ibland, som av en händelse, kan flytta föremål utan att röra dem.

Och därför blir han kidnappad och förd till det som i boken kallas Institutet. Ett slags fångläger för barn med paranormala förmågor, som är indelat i främre hälften och bakre hälften. Alla barn börjar i främre hälften och utsätts för experiment och sprutor. När proceduren är slut efter några veckor förflyttas barnen till den bakre hälften där deras verkliga syfte uppenbaras.

Vårdarna är helt vanliga plikttrogna personer som slipat ner sin empatiska förmåga till ingenting. De gör sitt jobb. De sitter lugnt och antecknar medan barn får nära-döden-upplevelser i flyttanken och de drar sig inte för fysisk bestraffning om någon försöker kämpa emot eller säga ifrån.

Det är otäckt på ett annat sätt än de vanliga monstren.

Och som vanligt är Stephen King så bra på att skildra barn. Luke är så lillgammal på ett sätt och så mycket barn på ett annat sätt och, som han observerar själv, fyller vännerna på Institutet olika roller: rebellen, snyggingen, den barnsliga. Men de är också individer som tar hand om varandra mitt i allt elände och det är så himla fint. Det är mycket igenkänning om man har sett filmen Stand by Me eller läst boken Det.

Och om man tycker om filmen Nyckeln till frihet (också Stephen King) kan man också njuta av parallellerna till den fängelsemiljön och den flykten…

Kort sagt. De senaste böckerna Av Stephen King om deckaren Bill Hodges har varit ok, men inget speciellt.

Men i Institutet gör Stephen King allt det som han är allra bäst på. Jag kunde inte sluta läsa.