Skönlitteratur

Foto: Colourbox

Ingrids klassiker

Publicerat 23 juni 2015 | Av |

Under pingsten kom jag till skott med att läsa Alphonse Daudets ”Brev från min kvarn”, en bok som många människor genom åren velat pracka på mig. Man har gått på om hur charmig den är i stället för att varna mig för de ekonomiska konsekvenserna av att läsa boken.

Själva boken kostade mig ingenting. Ett vackert – men dammigt – skinnband har prytt sin plats i min bokhylla sedan tjugo år tillbaka. Ljudboken lånade jag förstås gratis på biblioteket. Nej, kostnaden kommer av den resa till och längre vistelse i Provence, som blir följden av att läsa boken.

Daudets bok, från 1869, är en enda lång kärleksförklaring till Provence. Personligen har jag i synnerhet fastnat för ljudboken, eftersom det är så uppenbart att inläsaren Hans Alfredson är en själsfrände till författaren. Hans skånska stakar sig heller inte på de franska person- och ortsnamn som boken formligen kryllar av. Eftersom jag är ”helt såld på” Hasse Alfredsons engagerade uppläsning av dessa underbart charmfulla sagor, fabler och skrönor tror jag att jag blir nödd och tvungen att införskaffa ett eget exemplar av ljudboken. Varför Daudet valde att kalla dem brev begriper jag däremot inte.

Jag instämmer helt och fullt med Hans Alfredson i hans kärnfulla inledning till ljudboken. Kan det sägas bättre än så här?

”Om nån frågar mig till råds om vilken författare man ska ägna sig åt om man längtar efter romantik, fräschör, omedelbarhet, naturlighet, fantasi och charm så tvekar jag inte. Ja, jag säger Daudet.”

Men som sagt, vänta med att läsa Alphonse Daudets kvarnbok tills du är stadd vid kassa!

PS. Passa på att besöka Daudets kvarn när du är på plats. Den är inredd till museum, även om illvilliga rykten säger att Brev från min kvarn i själva verket skrevs i Paris. DS.

 

 

 

Kommentarer inaktiverade.