Inget ska växa över mig

Kontrasterna mellan stad och landsbygd, vuxenlivskaos och barndomstrauma och mystifieringen av Norrland (trots att det utgör halva landet) tycks locka fler författare och läsare än någonsin och efter Marie Lundströms Alla måste söderut och Mikael Yvesands Häng City är det nu dags för Elin Grelssons bidrag till det som har börjat omnämnas som den nya arbetarlitteraturen.

Inget ska växa över mig handlar om tjugosjuåriga Jenny som lämnat Norrlands inland bakom sig för att sparka igång en karriär och finna sitt sanna, autentiska jag – alternativt återuppfinna sig själv – i Stockholm.

Med en vacklande femårsplan och ett andrahandskontrakt i Vasastan hankar hon sig fram som projektanställd på en glammig kommunikationsbyrå, där de pladdriga flosklerna om teambuilding och branding står som spön i backen och alla förväntas vara femväxlat peppade, taggade och mingelsociala på ett sätt som skär sig totalt med Jennys mer reserverade (undflyende?) personlighet.

På fritiden frotterar hon sig med högutbildade akademiker och creddiga kulturpersonligheter som ogenerat pratar över, runt och igenom henne. Den olidligt självupptagne pojkvännen Sebastian tycks mest se henne som ett exotiskt litet inslag i vardagen och ett sätt att belåtet hävda sina sympatier för en arbetarklass han i själva verket aldrig har varit i närheten av.

Kvar i lilla Sörede finns den sjukpensionerade mamman, den diversearbetande pappan och två präktiga småsystrar som är fullt upptagna med att renovera hus, planera bröllop och föda barn. Mamman ringer och frågar om Jenny har ”bokat biljetter hem till jul” och med all den utvandrandes trots och förbittring över att alltid vara den som måste slå knut på sig själv för att komma till berget rättar hon: ”du menar Sörede?”.

Aj aj – rätt i hjärtat med den, Grelsson.

Vissa recensenter har uppfattat Jenny som grumlig och motsägelsefull, men i egenskap av kulturarbetare som vuxit upp i ett litet samhälle tillräckligt mycket ”tio mil inåt landet från Sundsvall” för att kunna vara bokens Sörede förstår jag bara alltför väl ambivalensen i att, så att säga, ha dubbla medborgarskap och ändå alltid lyckas känna sig som en främling i främmande land.

Insläppt i de fina salongerna lite på nåder, mån om att hemdialekten aldrig ska bryta igenom. Den vanmäktiga frustrationen över att komma från en bruksort lite för nära Åre utan att ha det minsta intresse eller fallenhet för skidåkning. Den ständiga vilsenheten och prestationsångesten som gör en onödigt hård mot en familj som inte riktigt kan eller orkar acceptera att man kanske aldrig kommer att flytta ”hem” igen. De plötsliga utfallen mot vännerna som aldrig kan förstå hur ont det gör när hjärtat brister på ett stillastående nattåg i Ånge.

Det walesiska ordet ”hiraeth” låter sig, på ett ungefär, översättas till en hemlängtan präglad av sorg, nostalgi och vemod över något som gått förlorat, eller som kanske över huvud taget aldrig existerat någon annanstans än i den längtandes hjärta. När jag plöjer mig igenom Grelssons 300 sidor långa berättelse om att slå sig fram, tappa fotfästet, drömma sig bort och motvilligt längta hem är det med en groende känsla av hiraeth i bröstet.

Inget ska växa över mig finns även att låna som e-bok eller e-ljudbok via appen Libby.