Bok blir film, Boktips, E-böcker
Omslag till I'm thinking of ending things av Iain Reid

Omslag till I'm thinking of ending things av Iain Reid. Text Publishing.

I’m thinking of ending things

Publicerat 24 september 2020 | Av |

Vem kan man egentligen lita på när man börjat inse att man inte ens kan lita på sig själv? Den frågan följde mig som en hägrande skuggfigur i ögonvrån efter att ha läst ”I’m thinking of ending things”.

Det var egentligen av en ren slump som jag fick upp ögonen för den kanadensiske författaren Iain Reids välskrivna, nervkittlande debutroman. Jag satt och slöscrollade på Youtube en kväll när jag råkade hitta trailern för filmatiseringen av densamma, som släpptes på Netflix i början av september och det jag såg under de få minuterna var tillräckligt för att jag genast skulle leta upp boken på stadsbiblioteket.

I’m thinking of ending things av Iain Reid har hyllats av både författarkollegor och recensenter som en stark, skruvad psykologisk thriller som gräver ner sig i intrikata men ytterst angelägna frågor om identitet, ensamhet och kontroll och jag är benägen att sälla mig till leden.

Det hela börjar med att den unga kvinnliga protagonisten, som aldrig nämns vid namn, sitter i en bil och helt odramatiskt funderar på att göra slut på saker och ting – I’m thinking of ending things. Då en så pass vag men ändå laddad mening kan rymma väldigt mycket tar det några kapitel innan jag kan bestämma mig för huruvida det är slutet på en haltande relation eller något betydligt mörkare och mer definitivt som åsyftas.

Bakom ratten sitter Jake, hennes pojkvän sedan några få veckor tillbaka, som hon har gått med på att följa med ut till landet för att äta middag med hans föräldrar. Det är första gången hon träffar föräldrarna och egentligen tycker hon att det är på tok för tidigt. Vi får veta att hon och Jake träffades på kåren en kväll. Hon var där med en väninna och han råkade sitta med sitt kompisgäng vid bordet intill. De började prata lite försiktigt, insåg att de trivdes bra i varandras sällskap och i slutet av kvällen tog Jake mod till sig och smugglade ner en lapp med sitt telefonnummer i hennes väska. Resten är, som de säger, historia. Eller kanske snarare en kortnovell, i det här fallet. Det framgår inte riktigt varför kvinnan har börjat tvivla på relationen efter så kort tid, men likväl är stämningen redan i första kapitlet så tryckt och obekväm att det riktigt kryper under huden på mig. Jake vill presentera sin nya flickvän för föräldrarna som ett sätt att ta relationen till nästa nivå medan hon tycks ha följt med som en sista akt av ansträngd välvilja. För honom har deras historia just börjat, för henne är den inne på sina sista, skälvande andetag.

Bilen susar fram genom mörkret. Det är vinter och snön piskar aggressivt över vindrutorna. Under resans gång diskuterar de några av livets kanske största och mest abstrakta ämnen – psykologi, relationer, intelligens, kärlek, åldrande och döden – allt medan de färdas allt längre in i den tjärsvarta skogen och lämnar civilisationen, trafiken och gatlyktorna allt längre bakom sig. Dialogen känns redan från början avig och skev på något sätt. Tonen är torr och tillrättalagd, mästrande, som mellan två universitetsstudenter under en opponering snarare än två personer i en parrelation.

Samtalet avbryts endast när kvinnans telefon ringer. Displayen visar hennes eget nummer – ett fenomen som har cirkulerat på nätet en längre tid och förklarats som allt från telefonbedrägerier till meddelanden från den andra sidan. Under dygnets alla timmar tar hon emot underliga samtal från en främmande man som mässar samma monotona meningar om och om igen. Han säger aldrig vem han är eller vad han vill henne och efter hand slutar hon svara och låter bara signalerna ringa ut.

Handlingen varvas med korta, kursiverade repliker mellan namnlösa personer i något som tycks vara fragment ur en brottsutredning. Någon har gjort sig skyldig till något fruktansvärt – oklart vem, var och på vilket sätt.

När paret sent omsider kommer fram till föräldrarnas gård märker kvinnan snabbt att det är något, en hel del faktiskt, som inte stämmer. Huset är vanvårdat och den fallfärdiga ladugården är inte mycket mer än ett skjul, valhänt hopsnickrat av plywood och plåt. Döda lamm ligger uppallade mot en vägg som ruttnande höbalar. I det nedgångna hönshuset hackar hönsen i sig sina egna ägg, då ingen har kommit in för att hämta dem på länge. Jake visar henne runt som om allt var i sin ordning och besvarar hennes frågor korthugget och undvikande. Invändigt är föräldrahemmet förvisso städat och prydligt men anmärkningsvärt gammalmodigt. Föräldrarna beter sig underligt och irrationellt genom hela middagen. De säger emot sig själva, vränger orden och skrattar okontrollerat, som att de inte riktigt kan styra sina impulser eller följa med i sina egna resonemang. Till en början är kvinnan så hungrig att hon kastar i sig maten, men, precis som allt annat kring Jake och hans föräldrar, ändrar även den karaktär efter ett tag och till slut står hon vare sig ut med doften eller smaken. Jag får känslan av att befinna mig i den sortens mardröm där alla personer och miljöer inledningsvis förefaller helt normala för att efter hand, en liten subtil detalj i taget, förvrängas tills man sätter sig käpprätt upp i sängen med hamrande hjärta och kallsvettiga lakan.

På hemvägen insisterar Jake på att de ska stanna till vid en Dairy Queen och köpa ”något sött”. Han beställer en varsin lemonad med krossad is, trots att det är mitt i natten, minusgrader och de precis har ätit en överdådig middag med efterrätt. Efter att ha åkt en bit stannar Jake till vid en skola mitt ute i ingenstans för att göra sig av med muggarna, då han plötsligt får för sig att han ser någon som spionerar på dem. Han lämnar bilen, plötsligt ursinnig, och rusar in i skolbyggnaden.

Det som sker därefter har jag svårt att göra mig en tydlig uppfattning om och det är om möjligt ännu svårare att sammanfatta i text. I samma stund som kvinnan bestämmer sig för att följa efter Jake börjar hennes verklighetsuppfattning successivt lösas upp, som fibrerna i ett förmultnande tygsjok eller detaljerna i en dröm som hon precis vaknat upp från. I ett febrigt, nästan hallucinatoriskt tillstånd suddas gränserna ut mellan dåtid och nutid, vanföreställning och verklighet. Hon hör ljud från ingenstans, ser föremål som omöjligen kan vara där och resonerar i cirklar. Musklerna sviker henne där hon raglar, kryper, jagar fram genom mörka korridorer som tycks förgrena sig i det oändliga och hon får allt svårare att tänka klart, som om hon vore drogpåverkad eller på gränsen till en psykos. Hon letar desperat efter Jake samtidigt som hon försöker göra sig så tyst och osynlig som möjligt för att den andre, den mystiske mannen från parkeringen, inte ska hitta henne, eller ännu värre – hitta Jake.

Det är ingen lätt bok att tillgodogöra sig och kräver sin koncentration. Jag fick flera gånger backa, bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken. Stundtals lade jag boken ifrån mig helt för att bearbeta alla motsägelsefulla intryck. Jag läste till och med om den från pärm till pärm för att få nya perspektiv och historien är tillräckligt mångbottnad och nyanserad för att tåla det.

”I’m thinking of ending things” är en debutroman som skiljer sig från mängden och i händerna på Charlie Kaufman – mannen bakom filmer som I huvudet på John Malkovich och Eternal Sunshine of the Spotless Mind – ser jag inte hur det skulle kunna något bli annat än en framtida Netflixfavorit.

Boken finns även som e-bok på engelska och går att läsa i appen Libby!

Kommentarer inaktiverade.