Hittebarnet och fyren
En del böcker är sådär omedelbart underhållande och spännande, som att sjunka ner i en härlig TV-serie med cliffhangers.
Tom är 28 år när första världskriget slutar. Efter kriget och en svår barndom är han tystlåten och svårmodig. Han får anställning på en fyr, på en ö nära sydvästra Australien, och lever halvårsvis utan att träffa en människa. Men Isabel, en ung kvinna från Partageuse som är närmsta ort en halv dagsresa bort, blir förälskad i honom och som hans fru kommer hon att leva med honom på ön Janus rock. Som Adam och Eva lever de isolerade, med fyren och havet som sällskap. Isabel får missfall efter missfall och längtar förtvivlat efter ett barn.
Och så en dag händer miraklet. En båt flyter i land med ett spädbarn, en liten flicka. Paret kan inte stå emot utan tar hand om flickan som sin egen, trots att de egentligen borde rapporterat händelsen. Lyckan är fullständig tills de två år senare får veta att deras största lycka blivit till någon annans största sorg. Vad ska de göra nu och vad är egentligen bäst för barnet?
Som sagt, det här är väldigt behaglig läsning. Traditionellt och förutsägbart på ett sätt, här finns inget motstånd i texten och allt är som man kan förvänta sig. Tom är stilig och lite mystisk men rättskaffens. Isabel är vacker, naiv och älsklig. Bebisen Lucy växer upp och är ljuvligheten själv, aldrig trotsig och kan ”roa sig i timmar” själv med lite papper och kritor. Men i takt med att berättelsen växer fram blir karaktärerna mer komplexa. Dessutom är det oavbrutet spännande och med moraliska frågeställningar som tål att tänkas på.
Och skildringarna av livet på en fyr och livet i Australien i stort är fascinerande. Det är inte miljöer man får vistas i vanligtvis, inte ens i romanens värld.