Hela härligheten

Jag valde från början att läsa Margaret Mazzantinis roman Hela härligheten eftersom den utspelar sig i Italien. Efter att ha slukat hela Ferrante-kvartetten och njutit av miljöbeskrivningarna i Acimans Call be by your name ville jag dröja mig kvar i de dammiga städerna och på de gnistrande medelhavsstränderna. Hela härligheten visade sig lyckligtvis ha fler element gemensamt med både Ferrantes och Acimans böcker än bara nationen som agerar kuliss för berättelsen. 

Boken utspelar sig på 80-talet i Rom där två pojkar växer upp i samma lägenhetshus men i olika delar av klassamhället. Constantino är portvaktarens son som öppnar dörren för Guido vars borgerliga familj hyr lägenheten högst upp i huset. Pojkarna samexisterar men håller sig på varsin kant tills de börjar gymnasiet och hamnar i samma klass. De utvecklar en trevande vänskap som sedan, än mer trevande, utvecklas till kärlek. Men i 80-talets katolska Rom finns det ingen möjlighet att komma ut som homosexuell och ingen möjlighet för dem att leva tillsammans. Istället skiljs de åt, gifter sig med varsin kvinna och försöker fortsätta överleva. När de återigen träffas som vuxna ställs allt som de byggt upp på sin spets.   

Hela härligheten handlar om Italien, om att leva i ett katolskt samhälle där mansrollen är snäv och homofobin utbredd. Samtidigt handlar den om kärlek som inte går att värja sig mot, inte går att förbise eller glömma. Jag valde boken för att få läsa mustiga miljöbeskrivningar från Rom men det som fastnar i mig är Mazzantinis sätt att beskriva karaktärer. Hon glömmer ingen. Hon ger oss fruarna som blir förda bakom ljuset, barnen som prioriteras bort och föräldrarna som skulle skämmas om de visste. Men främst ger hon oss Constantino och Guido och en påminnelse om att även den starkaste kärleken är skör.  

/Johanna Sylwan, nyanställd på barnavdelningen.