Skönlitteratur

Omslaget till "Ghachar Ghochar" av Vivek Shanbhag. Appell förlag.

Ghachar Ghochar

Publicerat 18 november 2019 | Av |

Bakom saffransgula pärmar döljer sig en utsökt roman om en familj i förfall i Bangalore i södra Indien. Boken är skriven på språket kannada i original.

Den lättjefulle hjälten i Vivek Shanbhags fulländade roman Ghachar Ghochar fördriver sina dagar på ett gammaldags kaffehus med doft av kolonial storslagenhet. En frizon där han sörplar kaffe i timmavis och insuper de visdomsord, som den turbanförsedde kyparen strör omkring sig. Han gör allt för att hålla sig borta från det kaos hans en gång så trivsamma hem har blivit.

På den tiden då familjen var fattig och bodde i ett ruckel i en mindre prestigefull stadsdel var man också mer tillfreds, även om man kanske inte förstod det då. Den villrådige jag-berättaren håller sig helst borta från den storslagna villa, där familjen numera residerar.

Alltsedan “Appan” (pappan) blev av med sitt arbete som enkel försäljare, och investerade sitt avgångsvederlag i sin yngre brors nystartade företag i kryddbranschen, är det denne broder som ensam står för fiolerna. Familjens nuvarande välstånd hänger på att han förblir ungkarl.

I storfamiljen ingår en “Ammi” (mamma) och en syster vid namn Malati. Den senare är labil och har efter ett kortvarigt äktenskap återvänt till hemmet, där hon förpestar tillvaron. Även jag-berättarens hustru Anita hör till hushållet. Hon är dotter till en professor (har således gift ned sig) och är besviken på att hennes make visat sig vara en parasiterande latmask, som inte bidrar ett jota till familjens försörjning. Anita tvekar heller inte att högt och tydligt uttrycka denna sin mening. Hon hotar också med att avslöja “Chikkappans” (farbroderns) skumraskaffärer för myndigheterna.

Mellan de tre kvinnorna i huset råder numera öppet krig. Ammi släpper inte ifrån sig tyglarna till hushållet och den vankelmodige sonen i huset vet inte längre vems parti han ska ta. Stämningen blir allt mer klaustrofobisk.

Den originella boktiteln – Ghachar Ghochar – pockar på sin förklaring. Det rör sig om ett uttryck som härrör från den namnlöse jag – berättarens hustrus familj och betyder att något är så tilltrasslat att det inte går att reda ut. En benämning som också slår huvudet på spiken när det gäller att beskriva huvudkaraktärens nuvarande livssituation.

Läs en utsökt och med tanke på sidantalet (ynka 117 sidor) ovanligt innehållsrik roman! Mycket lämnas outsagt. Inte för inte har författaren jämförts med självaste Tjechov. Så annorlunda än de vidlyftiga, myllrande och ordrika indiska släktromaner jag har på näthinnan, skrivna av Arundhati Roy, Salman Rushdie, Rohinton Mistry och Vikram Seth.