Flickan med gåvorna
Varför är dystopier så oemotståndliga? Kanske för att, som författaren M. R. Carey menar, en apokalyps också innebär en ny början. Under totalt förändrade livsvillkor skulle nog de flesta av oss bete sig som nya människor, på gott och ont.
I den här världen finns en militärbas där Melanie bor. Hon är en tioårig flicka som varje dag spänns fast i en rullstol av militärer, innan hon rullas in i sin skolsal. Där sitter andra likadana barn i rullstolar och där lär hon sig vanliga skolämnen, grekisk mytologi och befolkningsmängder i olika städer. Men läroböckerna stämmer inte längre. Om de levande döda inte räknas är befolkningsmängden noll på de flesta ställen i världen och allt som tagits för självklart som internet, mobiltelefoner, växter, grönsaker, och trygga miljöer att leka i, är borta.
Melanie som inte har några föräldrar fäster sig oerhört vid sin lärarinna Miss Justineau och känslan är ömsesidig, trots att det är meningen att barnen ska vara en del av ett experiment och inte betraktas som barn överhuvudtaget.
Så mycket mer vill jag inte avslöja, utom att det här är en originell vinkling på zombies. Även om det är en del äckligheter och en hel del jagande, smygande och skjutande så är det också mycket fokus på mänskliga relationer och moraliska gråzoner. Det är engagerande och spännande ända fram till det maffiga och provocerande slutet.
Dessutom utspelar sig allt i London-området och det är roligt och läskigt att känna igen tunnelbanestationer de går förbi och föreställa sig en värld där sorlet på Camden market har tystnat för alltid.