En storm kom till Hisingen
Det är något särskilt att följa en berättelse då dess platser finns alldeles nära. När spårvagnen passerar Wieselgrensplatsen tittar jag extra noga och påminns om en far och en son som satt där och vad som fört dem dit.
Johannes Anyuru har sagt att individen blir synlig först med en röst, ett namn och ett öde. Ett tyst kollektiv förblir osynligt.
I En storm kom från paradiset ger Anyuru sin far P en röst. En omskakande berättelse om svåra livsval, drömmar, storpolitikens inverkan på den enskilda människan, exilens smärta, om stolthet, utanförskap, anonymitet, likgiltighet och identitet.
Uganda rustar och slumpen ger P chansen att utbildas till stridspilot. På flygvapenakademin i Grekland föds hans livsdröm. Drömmen om att få flyga driver honom genom hela den smärtsamma berättelsen om terror och stammotsättningar. Idi Amin tar makten i Uganda och P hamnar i exil. Han grips av tanzanisk säkerhetspolis och spärras in som misstänkt spion, förs till fångläger och räds gerillan och landar slutligen i ett kyligt Sverige där drömmen dör, där rasism och anonymitet blir till en likgiltig vardag. Den unge mannen med starka drömmar omvandlas till en passiv, sjuk äldre man när hans vingar klipps av. Stormen har tvingat historiens ängel ut ur paradiset.
Paul Anyuru fick aldrig uppleva romanen i färdig form. Han avled innan den gick i tryck. Johannes Anyurus vackra berättelse om sin far har ytterligare chans att få pris. Romanen har nominerats till Nordiska Rådets Litteraturpris 2013 som utdelas i höst. Om du inte redan läst den har du något att se fram emot. Så här tycker Nordiska Rådet:
”Kraften i Anyurus roman är hypnotisk. På en svindlande prosa åskådliggörs ett enskilt stolt och särpräglat öde, gömt som under en osynlighetskappa i ett likgiltigt eller rasistisk präglat Sverige. Anyurus tragiskt vackra berättelse vidgar sig till en mytologisk och politisk berättelse om sökandet efter fadern, efter historien, efter rättvisan. En storm kom från paradiset är ett mästerverk som tvingar oss att ompröva inte bara synen på vårt hemland, utan också på varje människa vi möter, som har rötter utanför den egna erfarenheten.”
Själv blir jag extra nyfiken på just den person som sitter bredvid mig på spårvagnssätet och blicker ut över ett Göteborg från 6:ans linje.