En sidoperson i huvudrollen

Saara Turunens roman Sidopersonen har hållit mig i angenämt sällskap i några dagar nu. Det är en bok som skildrar ett år i en kvinnas liv. Kvinnan i fråga befinner sig i en ny livssituation, och tycks både i samhället och i litteraturen känna sig som en sidoperson.

Turunen, som också är dramatiker och regissör, debuterade som romanförfattare 2015. Sidopersonen är hennes andra roman.

Huvudkaraktären i Turunens roman är en ung kvinna, som precis debuterat som författare. Hon fantiserar om hur boken kommer att tas emot av kritiker och publik. Hon är säker på att boken kommer att tas emot positivt. ”Min bok är bra, alltså borde kritiken också vara bra. Fast å andra sidan, hur kan jag veta?”

Kvinnans liv kretsar kring högst vardagliga sysslor. Ingen jakt efter statusprylar, titlar eller att göra längre resor. ”Jag är lycklig bara jag har mina krukväxter, och får vara i fred om dagarna och skriva”, säger hon med eftertryck.

Runt omkring henne bildas det familjer och skaffas barn. Kvinnan ställer upp och är barnvakt för sina systrars barn och ser familjelivet på behörigt avstånd.

Med en bitvis svart humor och med en alldeles särskild finsk melankoli beskrivs det mesta i den här romanen. Bland annat den kala lägenhet som kvinnan bebor. Nästan inga möbler och en smutsig, gammal madrass att sova på.

Huvudkaraktären lever mest i tystnad. Kanske ser ett naturprogram på TV, ”ett sådant där apor betar på snötäckta berg och surikater gräver ner sig i sand”. På kvällarna promenerar hon i parken.

I  maklig takt får vi vara med om en tillbakablick på den tid då kvinnan levde i en relation med en man, som hon verkligen hade älskat. Vi är också med om en misslyckad releasefest, släktsammankomster samt möten med konstnärskollegor.

Jag gillade verkligen den här boken. Själv läste jag den i form av traditionell bok, men den finns ju också som e-bok i Libby.