En sång till de ensamma

Romanen Ensamhetens brunn skildrar Stephen Gordons egendomliga liv. Hennes förmögna far önskade sig en son och gav henne ett maskulint namn redan innan hon föddes. Stephen agerar som en traditionell pojke, börjar träna fäktning och jakt och står sin far mycket nära. Som barn förälskar hon sig i tjänsteflickan och fadern förstår snart att Stephen inte är som andra flickor. Innan han hinner förklara för henne att hon antagligen är homosexuell, omkommer han i en tragisk olycka. I resten av boken får vi se hur Stephen kastas in i vuxenlivet där hon träffar män, förälskar sig i olika kvinnor, blir författarinna, och går ut i kriget där hon tjänstgör inom ambulanskåren.

Ensamhetens brunn beskrivs av vissa som ”den lesbiska bibeln.” Den utmärkelsen är på vissa sätt välförtjänt, men på andra sätt direkt vilseledande. Den mycket tidiga publiceringen, 1928, samt romanens öppenhet kring det tabubelagda ämnet, talar givetvis för bokens status som urkund inom området. Men innehållsmässigt blir det ibland svårt att försvara romanens idéer.

Författarinnan Radclyffe Hall var ingen omedelbart tilltalande person. Det är svårt att göra henne till en förkämpe för en utsatt och förföljd grupp. Hennes personlighet och åsikter genomsyrar hela romanen. Hon var en snobbig rojalist, oftast egoistiskt och gemen, var politiskt ultrakonservativ, tillhörde en rik överklass, var manisk patriot, oftast otrogen mot dem som älskade henne, en sträng religiös dogmatiker, och hade en väldigt traditionell syn på kvinnor.

När Radclyffe Hall publicerade Ensamhetens brunn 1928 blev hennes bok omedelbart beslagtagen, juridiskt åtalad och förbjuden. Inte ens Virginia Woolf och den intellektuella Bloomsbury-gruppen kunde riktigt stödja författarinnan. Radclyffe Hall kände sig nog aningen – ensam.

Virginia Woolf och de andra konstnärerna ställde upp för Radclyffe Hall i åtalsrättegången. Men de kom dit för att försvara en princip – de ville skydda det fria ordet för konstnärer och författare. De avskydde dock boken. Virginia Woolf tyckte att den var oläslig. Många av dem hade homosexuella relationer som var välkända och accepterade inom gruppen, men det var inget man skyltade med öppet. Framför allt inte i bokform, och definitivt inte på det raka och öppna sätt som Radclyffe Hall hade gjort. Domstolen bannlyste boken, och den förblev förbjuden i England ända fram till 1949! Sex år efter att Radclyffe Hall hade dött.

Att idag läsa Ensamhetens Brunn som ”den lesbiska bibeln” med endast homosexuella frågeställningar för ögonen är svårt. Man debatterar än idag bokens förtjänster och brister. Forskare och feminister har rosat och risat Radclyffe Halls insikter och åsikter kring kvinnor och homosexualitet. Debatten pågår fortfarande.

Kanske missar man mycket av bokens magi om man stirrar sig blind på den homosexuella aspekten. Romanen är så mycket större än så. Den kan läsas för vad den egentligen är – en fantastiskt vacker, hoppfull och gripande berättelse om en människa som inte passar in. Om en person som känner sig obegripligt ensam i världen. En människa som så desperat vill ha kärlek och ömhet att man nästan känner denna längtan fukta sönder boksidorna. Boken väcker kraftfulla känslor till liv om vad det innebär att finna sig själv och att vara människa. Manligt eller kvinnligt spelar till slut ingen roll. Ensamhet eller gemenskap blir istället den betydelsefulla frågan.

”Du är varken onaturlig eller otäck eller tokig. Du är lika mycket en del av vad människorna kallar naturen som någon annan. Det är bara att du hittills är oförklarad – du har inte fått något rum för dig i universum. Men den dagen kommer, och under tiden får du inte rygga tillbaka för dig själv, utan se dig i ansiktet lugnt och modigt. Fatta mod. Gör det bästa av din börda. Men framför allt var hederlig. Håll fast vid din heder för alla andras skull vilka bär samma börda som du.”