En myllrande släktkrönika

Bokmässan har flaggat för ett sydkoreanskt tema i år, vilket är ett skäl så gott som något att läsa Pachinko av Min Jin Lee, en gripande släktroman om fyra generationer koreaner.

Historiens vingslag känns berättelsen igenom, vilken täcker in närapå hela 1900-talet, alltifrån den japanska annekteringen av Korea till andra världskriget med atombomber och koreanska sexslavar till japanska armén, Koreakriget, Nordkoreas tillblivelse med mera.

Det är svåra tider 1910 för folket i Busan (i nuvarande Sydkorea), som lider svårt under det japanska förtrycket. En rekorderlig, hårt arbetande fiskarfamilj  står i händelsernas centrum. Det enda barnet, sonen Hoonie, föds klen, drabbad av både gomspalt och klumpfot. En äktenskapsmäklerska erbjuder familjen en undernärd ung flicka vid namn Yangjin till fru åt Hoonie. De får ett enda överlevande barn, dottern Sunja.

Den oansenliga, oskyldiga tillika hårt arbetande Sunja förälskar sig i Hansu, en välbärgad gift Korean som är bosatt i Japan. När hon blir gravid ber han henne bli hans andra hustru, vilket hon förskräckt avböjer. Den vanära som ett “oäkta” barn innebär avvärjs som av ett under när den sjuklige kristne prästen Isak erbjuder sig att gifta sig med Sunja.

I början på 1930-talet flyttar de nygifta till Osaka i Japan, där Isak fått anställning i en protestantisk kyrka. Genom tillfälligheternas spel är det också här som Sunjas före detta älskare Hansu har sitt hem.

Sunja och Isak slår sig ner hos Isaks bror Josef, som arbetar som förman i en fabrik. I Osaka föds sönerna Noa och Mozasu. Isak kastas i fängelse, eftersom han som kristen stämplas som religiös aktivist. Han får svälta, torteras och släpps ut först när han är döende. För att försörja sina barn börjar Sunja sälja hemmagjord kimchi och hemlagat godis från en kärra invid tågstationen.

Under andra världskriget blir det allt svårare att få tag på råvaror, men Sunja får i hemlighet hjälp från ett oväntat håll.

Den hätska främlingsfientlighet som koreaner mött i Japan tror jag kan vara ny information för många läsare. De behandlades som andra klassens medborgare. Koreanerna hade svårt att hitta arbete och erhöll låga löner. De inkvarterades i kåkstäder och hade därtill rykte om sig att vara smutsiga och skurkaktiga.

Till och med Sunjas sonson räknas som utlänning. Han får inget japanskt medborgarskap, utan tvingas anmäla sig till myndigheterna med ett par månaders mellanrum. Att hans far numera är en välbeställd företagsledare i Pachinko-branschen (spelhallar med en slags flipperspel) och att han själv studerat i U.S.A. saknar betydelse.

Själva handlingen i Pachinko av Min Jin Lee är det omöjligt att återge mer än en bråkdel av. Persongalleriet är av det vidlyftigare slaget, men varje karaktär är inte desto mindre tydligt och livfullt utmejslad. Det är Sunja som jag uppfattar som centralgestalt. Hon och de andra koreanska kvinnorna i romanen är av en synnerligen strävsam och fördragsam sort.

För att ha på fötterna i sitt skrivande har författaren intervjuat en lång rad koreaner och japaner. Bara det är en imponerande bedrift!