En lagom bok för hängmattan
”Eskil, riddaren av syrénbersån” är en lagom tung bok för sommarens lässtunder i hängmattan – vare sig man väljer den inbundna upplagan eller den i pocket.
Författaren Gunilla Linn Persson debuterade 1989 med romanen Skuggorna bakom oss. Sedan dess har hennes litterära produktion bl.a. innefattat teaterdramatik och manus till den populära Tv-serien Skärgårdsdoktorn. I den självbiografiska romanen Livstecken, 2001, skriver Gunilla Linn Persson om äktenskapskriser, psykoser och om en dotter som föds med Downs syndrom. Boken, som är skriven i brevform, väckte stor uppmärksamhet när den gavs ut, bland annat eftersom den är mycket självutlämnande.
Eskil, riddaren av syrénbersån är befolkad med en hel rad lite udda personligheter; där finns Hatt-Olle, Skitliten Karlsson, Persson med benen och flera andra. Astrid, i folkmun kallad Karl-Astrid eftersom hon var syster till Karl-Gunnar, Karl-Ivar och Karl-Gösta, är berättelsens huvudperson. Hon har övernaturliga gåvor som ibland kommer till användning. Hennes äktenskap med Bernhard hade varat i tjugo år. Bernhard – som ”hade kommit som en stormvind från havet. Han hade en ljungkvist surrad vid masten.” Han var egentligen en havets man, men hade slagit sig ner på gården Glömskan. Skogsbruk och odling hade blivit hans nya sysslor. I tjugo år hade Karl-Astrid och Bernhard väntat på det barn som aldrig hade velat födas. Men så, efter nio missfall, hade miraklet inträffat. Karl-Astrid, nu över de fyrtio, väntade en son.
Året är 1956 och platsen är Sorunda i Sörmland. På gården finns nio kor som Karl-Astrid mjölkar för hand varje dag. Mjölkningen ser hon som en form av meditation och hon drömmer sig bort lite grann samtidigt som hennes tankar går till det väntade barnet. Blandat med förväntningarna finns en gnagande oro; skulle allt gå bra – hon var ju ändå uppe i åren. Dessvärre visar sig oron vara befogad. Det barn som sedan föds har Downs syndrom och sjukhuspersonalen försöker övertala de nyblivna föräldrarna att lämna sitt barn till en institution. Men Karl-Astrid vägrar att följa dessa råd och övertalar också Bernhard att de ska ta hand om den nyfödda pojken själva.
Och visst är sonen efterlängtad, även om det också finns en besvikelse som gnager då och då. Och att tampas med omgivningens reaktioner är också mycket smärtsamt för Karl-Astrid och Bernhard. Men de älskar sin Eskil, som växer och växer och lär sig fler och fler färdigheter. Berättelsen är gripande och mot slutet av boken är mitt öga inte alldeles torrt. En riktigt fin sommarberättelse som finns att låna på ditt bibliotek!