En bön för de stulna

Jag läser En bön för de stulna, av Jennifer Clement. Det värsta med boken är att den är sann och bygger på intervjuer med verkliga kvinnor. Jennifer Clement har använt elva år av sitt liv till forskning för att romanen skulle bli till.

I en liten bergsby i delstaten Guerrero finns inga män. Men männen är ändå ständigt närvarande i form av hotet om sitt uppdykande. För förr eller senare kommer de och tar vad de vill ha. Rädslan för männen, men också längtan efter vad en bra man skulle kunna ge finns där hela tiden. För att skydda sina döttrar gräver mödrarna hålor i majsåkern. Där gömmer de flickorna när de hör ett främmande fordon närma sig.

I byn finns en fulhetssalong, som drivs av Ruth. Här samlas kvinnorna för att prata, få lite tröst och göra sig anskrämliga. För skönhet i denna by är en förbannelse. Är du vacker som Paula, måste du helt enkelt göra något åt det. Paula snaggar sig och smetar in ansiktet med aska. Men snart hinner ryktet om hennes skönhet ifatt knarkbaronerna och hon rövas bort. Den som blivit tagen tatuerar sig själv med glödande cigaretter. Så om man hittas död, berättar märkena att man blivit bortrövad.

Byn är en sorglig plats. Torr, stenig, och bortom allfarvägen är den en perfekt odlingsplats för opiumvallmo. Men knarkkungarna riggar upp stålvajrar för regeringens helikoptrar när de kommer för att giftspruta. Och då hälls istället giftet ut lite var som helst, så militären kan rapportera fullgjort uppdrag. Därför föds det många barn med missbildningar i området.

I byn finns en flicka med namnet Ladydi. Hon bor med sin alkoholiserade och ständigt stjälande mamma i ett litet skjul av korrugerad plåt. Mamman är luttrad av livet och sentimentalitet är inte hennes starka sida. Här gäller det att överleva.  Mike är också uppvuxen i byn och har just börjat liera sig med knarkbaronerna. Genom honom får Ladydi plats som barnflicka i ett flott hus i Acapulco. Det är bara det att familjen aldrig dyker upp och tillsammans med trädgårdsmästaren som hon blir kär i, lever hon glada dagar i huset. När så familjen hittas mördad, får Ladydi skulden och blir skickad i fängelse.

Det osentimentala men lyriska språket ger berättelsen en speciell lyskraft och trots all sorg är humorn inte långt borta. När Jennifer Clement ger dessa kvinnor en röst blir man ändå glad. Samtidigt inser man vilket enormt problem mäns våld mot kvinnor är och förfäras över de livsvillkor kvinnor tvingas uthärda på många platser.